Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Medaljonger och statyetter. 1. Gambetta, af A. Cantor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de, som älska frihetens sak, skola hoppas, att hans
sträfvan-den icke varit förgäfves.
Medan han lefde,t berättas otroligt mycket ondt om
honom. Efter bästa förmåga hade hans motståndare baktalat
honom. De hade berättat, frvilken lyx och prakt der
her-skade i hans bostad och af huru många millioner han var
egare.
Och då han var död och mängden strömmade ut till
Ville d’Avray, hvad var det man då fick se! En liten
simpel villa, några tarfliga rum, utstyrda med några
kopparstick. Det var det hela. I enkel tarflighet hade han lefvat*
utan att vilja säga ett ord till alla dem, som berättade om
hans vilda, ensamt stående öfverdådighet. Hans stolthet
förbjöd honom att bemöta dylikt. De som kunde tro
sådant om honom, de fingo göra det. Till sådana menniskors
gunst friade han icke. “Gambettasdöd måste komma
emellan“, skref Glaretie, “för att han skulle försvara sig mot
förtalet.“
Det är bekant, att Gambetta lefde och dog som
fritänkare. Man har gjort en del tafatta försök att få
fast-stäldt, att han likväl vid vissa tider hade religiösa anfall.
Times berättade sålunda, att han hvarje dag på sin moders
födelsedag tände två vaxljus i närmaste kyrka. Historien
var illa hopsatt, ty hans moder afled blott få månader före
honom.
Han var en kännare af literatur och konst, följde
förträffligt med utlandets politik och med alla idéela
europeiska strömningar. Säkert var han den störste man, som
detta århundrade har frambragt. Väldigt utrustad från
naturens hand, tillkämpade han sig småningom den ena
förträffligheten efter den andra, och han var i hög grad
per-fektibel. Hvad som kostade honom mest ansträngning, men
han lärde äfven det, var att öfvervinna sin lidelsefullhet, att
tygla sin storslagna vältalighet under de parlamentariska
formerna.
Han kunde lära så mycket, arbeta så strängt, derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
