Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
% o
beprisa clt lugn på vissa håll kan blifva liktydigt med
stagnation, derpå är vår nutida literatur — eller var det
åtminstone för ej länge sedan — ett tydligt bevis.
Strindberg är otvifvelaktigt den ende af det nyare
slägtet, som är en författare af rang. Han är ett
fullkomligt barn af sin tid, och han är lika intressant i sina
misstag, som i sina förtjenster, lika utprägladt originel, vare sig
han, som i första akten af Mäster Olof, höjer sig i jemnbredd
med skaldekonstens stormän eller i Nya riket gör sig
skyldig till saker, som mildast taladt äro en skald ovärdiga. Det
är ett stort misstag, hvad man från åtskilliga håll hört, att
den, som skrifvit “Nya riket“, för alltid “gjort sig omöjlig“,
som det heter. Det är blott medelmåttor, som kunna göra
sig omöjliga. Med Strindbergs geni är det egentligen ingen
konst att bringa ett förgånget i glömska. Saken i fråga blir
ju ej bättre för det. Men så förhåller det sig i alla fall.
Strindberg har behöft lång tid, innan han, som man
säger, slog sig igenom. Den efter “Röda rummet“ utgifna,
särskildt i psykologiskt afseende mycket intressanta
samlingen I Vårbrytningen lemnar tydliga bevis härför. Ty det är
ingen liten samling denna, och den innehåller det mesta, af
hvad på olika håll var skrifvet af Strindberg, innan namnet
Strindberg ännu var ett namn. Der fins I Bom, ett
dramatiskt proverb med Thorvaldsen (!) till hjelte, hvilket var sin
författares första försök i den dramatiska genren. Vidare
träffa vi der Hermione och Den fredlöse, i mina ögon de
enda af dessa förstlingsalster, som gifva ens en aning om
förf. till “Mäster Olof“. Der finnes verkligen något af den
våldsamma energi, som sedan skulle utmärka allt det
dugliga, som kommit från Strindbergs hand. Det samma gäller
om den genialt utkastade teckningen af Markus Larssons
äfventyr med de båda lotsarne, hvars snöpliga slut tillika
är fargadt af den bittra ironi, som sedan blifvit ett af
Strindbergs kraftigaste vapen. Och med hänsynslös qvickhet har
han i Anno 48 gifvit uppslaget till de teckningar, som
utförda skulle gifva “Röda rummet“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
