Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gammalt och nytt inom literaturen - 2. August-Strindberg. En studie af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sala! Bara namnet var fullt af poesi. Det väckte en hel
här af föreställningar om allt, som ynglingen drömde om.
Det friska kamratlifvet, ungdomsglädjen och ungdomsyran,
den oegennyttiga vänskapen, sökandet efter sanningen, alla
de rika vyer, som lärdomens stad skulle öppna öfver
verl-den — med ett ord, redan innan ynglingen kommit till
Up-sala, hade han lärt sig sjunga: “Svara mig Glunten på ära
och. tro etc.“ Ty här ligger egentligen hemligheten, i hvad
folk i allmänhet tänkte om Upsala. De ha hört för mycket
“Gluntarna“ för att ej nästan uteslutande tänka sig Upsala
som en stad, der glädjen och poesien (“Nu kommer våren,
re’n vindarnas troppar“ etc.) äro envåldsherskare. Och i
det hela är det ej underligt, att man minnes Upsala med
vemod. Ty hurudant det nu är, nog är det väl ändå
vanligt, att ungdomsåren rymma mest glädje, och att de sedan
derför, sedda med ålderns ögon, taga sig ut, som hade de
gått fram i idel solljus.
Emellertid hade Strindberg här gifvit taflor ur
Upsala-lifvet, sådana litet hvar torde känna till det. Man har
naturligtvis sagt, att han såg sakerna för mycket i svart. Jag
vill ej nu inlåta mig härpå. Men jag frågar hvilken
Upsa-liensare som helst, låt ock vara, att mycket på de sista åren
förändrat sig, om ej “Inackorderingarna“ existera, om
skildringen af latinskrifningen eller begrafningen är
öfverdrif-ven, om talen på nationen äro stort bättre än de anförda,
om han aldrig sett någon gammal öfverliggare åla “svinet“
i den sista historien, och om han sjelf aldrig haft sin lilla
period “mellan drabbningarna“.
Det, som gör dessa skildringar särskildt märkvärdiga^
är, att här både stil och uppfattning äro fullkomligt “Röda
Rummets“. Och hvad som mest visar, hur riktigt
Strindberg träffat tonen i sin tids Upsala studentkretsar, är den
mängd mer eller mindre lyckliga skildringar af
Upsala-lifvet, som på sista tiden förekommit, men hvilka alla delvis
eller helt och hållet gå i den riktning, på hvilken
Strindberg visat vägen. Och eget är, att flere af de mest väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
