Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gammalt och nytt inom literaturen - 2. August-Strindberg. En studie af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfva göra något. Och Falk förtviflar. Han bär hat till
hela samhället för dess refvors skull. Men han griper ej
till revolvern som nihilisten, trots att han hatar dém, som
hafva något, derför att han sett så många, som intet egt,
och dem, som äro något, derför att han sett så många, som
oförskyldt stannat på en obemärkt plats. Han underkastar
sig ej heller det stränga sjelfarbete, som ger till resultat
förmågan att vänta och hoppas på, g.tt den dag skall komma,
när äfven han kan få göra något vid det långsamma arbete,
som har vårt slägtes förädling till mål. Han ryckes ner i
hvirfveln och “räddas“ af en vän, som “lugnar“ honom,
d. v. s. förmår honom att hålla mun och taga sitt förnuft
till fånga. Han tar en befattning, lika godt hvad som helst,
för att bara kunna lefva. Det är en slags desperat
resignation, full af qväfd bitterhet, undertryckt harm och det mest
genomgående menniskoförakt.
Och Renhjelm! Han, som ville in på konstens fält,
hur går det med honom? Han älskar, naturligtvis skulle
Strindberg säga, och blir bedragen, också naturligtvis. Det
fins knapt en mera gripande skildring i hela. boken än den
sida, som tecknar dagen, när han gjort denna upptäckt.
Falander, den gamle syndaren, som man tycker nästan bitit
hufvudet af skammen och ej borde hafva mycket af
mensk-lighet igen, är emellertid den, som åtager sig att rädda
Renhjelm. Han har öppnat ynglingens ögon för sanningen,
och den unge gråter de krossade illusionernas första
outsägligt bittra tårar, gråter med hufvudet i Falanders knä.
Plötsligt kände han något hett falla på sin hals och en hand
på sitt hufvud: Stackars gosse!
Af bifigurer eger Röda Rummet ett helt galleri, och
deras stora förtjenst är, som Falk säger, “att de tala som
menniskor och inte som böcker“. Hvem mins ej sällskapet
hos Lill-Jans? Olle Montanus’ trista existens och sorgliga
slut, Lundells mera banala lefnadshistoria och Sellén, den
med oändlig humor tecknade Sellén, som ber Olle stoppa
omkring sig med penslarna för att inte frysa, när han ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
