Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Gammalt och nytt inom literaturen - G. af Geijersstams skizzer och berättelser, bedömda af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afstå från en kärlek, som är så ljum, så tom, så utan all
värme.
Ypperliga äro deremot skildringarne, helst de från
Up-sala, lika kraftiga, som natursanna. Författarens stil är hård
och kärf, ofta forceradt våldsam, icke så sällan så kort och.
tvär, alt man — utan att vara elak — måste erinra sig
Bret Harte’s koncentrerade romaner. Men ingen föds
fullfjädrad, hr Geijersstam har mycket att lära, men han är
också en af de få äf våra unga författare, af hvilka man
har rättighet att hoppas icke blott på mycket men också
på mycket godt.
På en konstutställning i Köpenhamn såg jag i våras
en tafla, som gjort ett visst uppseende, utaf en ung artist:
“Kring aftonlampan“ hette den. Det är en vinterqväll, isig
och bitande kall, en qväll då man riktigt vill göra det
hem-trefligt kring sig inom immiga rutor, medan elden sprakar
i kakelugnen, men i den “dagligstue“ vi sfc på duken för
våra ögon har oenigheten kört trefnaden på dörren. Far.
och son disputera om realism, Georg Brändes, “Gengangere“,
hvad vet jag, men häftiga hafva de varit, och nu har
gubben sagt sitt sista ord. Innan han börjar läsa gamle
“Ber-lingske“, som ligger framför honom, slungar han en sista
harmsen blick på sonen, der han står vid pianot och
snurrar pianostolen rundt om. Blodet skjuter upp i den unge
mannens kinder, det gör honom så ondt, åh så ondt, att
de idéer, på hvilka han tror med.all sin entusiasm, skola
hånas och smutskastas af fadern, liksom denne alldeles glömt,
att också han sjelf en gång för en 40 år sedan stått i
oppositionen. Han vet, att de åsigter, för hvilka han strider,
skola segra, de äro ju unga och hafva Caesars lycka ombord,
men just derför smärtar det honom så outsägligt, att de
skola misskännas och misstydas, och han fortfar att nervöst
rulla pianostolen rundt, men i soffan sitter modern och
låter häpen stickstrumpan falla ner i knät; hon ser på sin
SQn sorgset, förebrående, som om hon ville säga: “Gud, han
har då mist sin barnatro!*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
