Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ett teaterbref från Chicago af A. Heyne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifven af dödens mörker, sjunker han tillbaka i en stor
länstol med öfverkroppen delvis öfver ett bredvidstående bord.
För hans tankar leka hans lifs idoler: makan och dottern;
han kallar feberaktigt på den senare. För att göra den
döendes sista stund en smula ljusare uppmanar modern
flickan, som är utan all aning om hvem den olycklige mannen
i verkligheten är, att knäböja framfor honom och kalla
honom fader. Flickan lyder. Ett matt leende upplyser for
ett ögonblick Gorrados anlete, hvarpå döden redan tryckt
sin prägel, én rossling banar sig väg öfver de vidgade
läp-parne, venstra handen pressas krampaktigt mot hjertat,
ögonen stirra utan mål ut i rymden och då den döende gör
ett försök att böja sig ned mot sitt barn faller han
fram-stupa på golfvet död____ Denna scen var helt enkelt
sublim. Starka farger’ förvilla, som vi veta, lätt en kritiklös
publik, men här användes ej sådana. Det var icke en
dödskamp med konvulsiviska ryckningar, skrik och väsnande’
och allt slags osmakligt effektsökeri. Det var icke
denna-misslyckade framställning, som innerst har sin grund i en
vidskeplig fruktan för och en orätt uppfattning af den
förlossning från själsqvalen, som vi benämna döden. Här var
det den store artisten, som mätt djupet af de själsqval, han
skulle framställa, och med tillit till sitt snilles ingifvelser
-gaf åskådaren ett begrepp om den engel, som stundom går
barmhertighetens ärende, men som nästan alltid blir
misskänd.
Yi kallade i det föregående Salvinis framställning af
Gorrado en själsmålning och vi upprepa det; men det är
en själsmålning, till hvilken färgerna gripits ur det verkliga
lifvet. Derför äro de också sanna och förfela icke den rätta
verkan. De känslor och stämningar, Salvini målar i
Gorrado, äro lika fattliga för den ene som den andre, ty de äro
ej konstlade utan af det slag som röra sig i hvarje
menni-skas innersta. Det är ingen ringa triumf för Salvini, den
lycklige framställaren af Shakespeare’s dramer, att han,
efter att ha besjungits af alla nationers poeter och icke-poe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
