Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Grefve Arvid Posse och landtmannapartiet. En studie i vår nyaste riksdagshistoria af Fritz Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill alldeles förbise, att den nu så svårt dömda skattefrågan*
långt ifrån att vara något foster af det nya
landtmanna-partiet, in emot ett helt århundrade före detta partis
uppkomst varit före och debatterats inom svenska riksdagen.
På samma sätt visar man sig också mycket angelägen att
alldeles förtiga, hurusom denna fråga redan vid mer än ett
tillfälle rönt ett det bestämdaste erkännande och det äfven
inom de klasser af representationen, der man nu som
ifri-gast motarbetar hennes lösning.
Det vigtiga spörsmål, om hvilket de försigtiga orden
“en mera rättvis och jemn fördelning alla samhällsklasser
emellan af beskattningen“ förmodligen voro ämnade att
påminna i landtmannapartiets program, hade redan vid partiets
första uppkomst mycket gamla anor. Frågan om en
förenkling af beskattningsväsendet till vinnande af större
jemn-likhet de olika samhällsklasserna emellan väcktes nämligen
från de oprivilegierade jordbrukarnes sida redan på
1760-talet. Att den icke kunde finna sin lösning hvarken under
det i motsatt riktning intresserade adelsväldets tid eller
under jGustaf III, hvars af hvarjehanda andra omsorger
strängt anlitade krafter naturligtvis icke kunde räcka till
för att afhjelpa öfverklagade missförhållanden bland den
endast “hedervärda“ delen af hans folk, det är visst nog.
Lika visst är imellertid, att känslan af dessa
missförhållanden snarare ökades än minskades under denne konungs tid
och under de förödande krig, med hvilka han och hans
närmaste efterträdare spolierade en väsentlig del af
fäderneslandets ekonomiska välstånd. Så länge faran hotade
och fosterjordens frihet kräfde alla offer, som kunde
uttagas, funno dock de hårdast pröfvade sig i sitt öde. Då var
det ej rådligt att spilla tiden med onyttiga klagomål, till
hvilka ändock ingen skulle ansett sig förbunden att lyssna.
I samma mån som de utkräfda offren blifvit allt större,
hade imellertid också känslan af deras obillighet allt mera
ökats och stadgat sig. Knapt har heller den ödesdigra
katastrofen inträdt och landet åter’ med freden vunnit and-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
