Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Intryck och studier i Frankrike sommaren 1883. Af J. Rev... - 2. En fransk resande i norden för 370 år sedan. Efter ett hittills outgifvet manuskript i Besançon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“icke en vis påfve, men en kraftig imperator.“ Låt oss för
ett ögonblick försöka att tänka oss in i denna tid (1503—
1513), närmast efter Sixtus IV:s död. Ju kraftfullare den
nye påfven var, desto större var ock förvirringen i den eviga
staden. Alla de, på hvilkas ruin företrädaren grundat sin
storhet, lyfte nu sitt hufvud: de slagna reste sig mot dem,
som blifvit af honom upphöjda; och de, hvilka genom honom
blifvit rika och maktiga, måste nu sträfva att genom egen
kraft fasthålla sin lycka. I en sådan ställning var det för
de flesta intet annat val än att plundra eller utplundras,
och alla hade blott den trösten att det var bättre att intaga
en hotande ställning än att utsätta sig för andras hotelser.
Egendomsförhållandena voro rubbade, de romerska
adels-partierna smidde anarkiska planer, kardinalernes
äregirighet var utan rast och ro, tusentals äfventyrare höllo sitt
svärd och sin dolk fala för den mestbjudande — allt detta
jäste under en lyx, hvaruti det påfliga Rom täflade med
imperatorernas, och under fernissan af en kultur, hvaruti de
ideela njutningarnas parfym blandades med mindre
angenäma dofter. När tiaren blef tom, när innehafvaren deraf
församlats till sina fader, tycktes jorden brista och lir djupet
uppstego hämdens demoniska gestalter. Vid Sixtus IV:s
hädanfard vågade blott få af kardinalerna deltaga i
likbe-gängelsen och sjelfva efterträdaren Julius II nämnes bland
dem som höllo sig .undan, upptagen som iian var att sätta
sitt palats i försvarstillstånd.
Julius II var, kan man säga, en helt och hållet
hednisk företeelse på den påfliga stolen, ett fältherresnille, som
gaf utslaget i de tre stora och häftiga krig, hvilka rasade
under hans pontifikat. En sägen låter honam också hafva
kastat Petri nycklar i Tibern, på det han så mycket mera
obesväradt skulle kunna föra Pauli svärd.
Etter dessa korta orienterande anmärkningar,* öfvergå
* Dem, som äro intresserade af Julias II:s historia, hänvisa,
vi till en utförlig monografi med titeln Papst Julius. II und die
Gründung des ■ Kirchenstaates von Moritz Brosch. (Gotha 1878.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
