Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Gammalt och nytt inom literaturen - 1. Alexander Kjelland. Några anmärkningar med anledning af ”Gift” af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krets än någon annan samtida nordisk skönliterär
författare.
Litet hvar erinrar sig nog, hvilket uppseende Kiellands
första novellsamling väckte, hur öfverraskande fort den slog
igenom i de mest olika kretsar, en ovanlig framgång, som
dock i sjelfva verket ingenting var. att undra öfver, ty det
lilla häftet sade en saker af den art, man ej har lätt att
förgäta — det var en märklig bok och framför allt ett
märkligt début-arbete. Der var icke en stämning på dessa blad,
som förflyktigad hade förlorat sin färg eller doft på vägen
från hjernan till papperet; och ehuru det icke var en sida,
der det icke fans något, som folk af alla åldrar och
åsig-ter måste applådera, var det knappast någon, der icke
något stod skrifvet specielt för oss, “hommes de maintenant.“
Och dock var det kanske främst .framställningssättet, som
bländade, som frapperade. Ty hvilken glänsande form rådde
icke författaren öfver! En form så öfverlägsen, så glatt, så
makalöst elegant, att man för att förklara dess existens hos
en begynnare nödvändigt måste tänka på ett länge fortsatt,
stora publikum undandraget förarbete i diktarens verkstad,
såvida man icke ville taga sin tillflykt till den numera med
skäl mera misskrediterade hypotesen, att författaren varen
af dessa utvalda, hvilka utan afgifna lärospån kunna
handskas med språkmedlen, som en skicklig biljardspelare med
sina bollar, en af dessa så lyckliga, hvilka ej som andra
dödliga behöfva “ciselera, löda, tills sjelfva handen vitnar
om ens möda“. — Härtill, till denna formfulländning kom
också en annan sak, som var lika mycket om icke mera
egnad att höja vår beundran för författaren — jag menar
Kiellands sjelfständighet. Det var icke nog med, att han
skrifvit sitt namn på titelbladet, på hvarje sida hade han
lagt i dagen en egen personlighet — han var öfverallt sig
sjelf. Här och der förekom det kanske ett och annat, som
ledde ens tanke till några af de moderna franska
novell-diktarne, till Gopée och andra; i “Erotik och Idyll“ kunde
man nog hitta några infall, som läto som ett svagt eko från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
