Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Unionskrisen, en röst från Norge - 2. Riksrätten och kompromissvilkoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som är grundvalen för alla deras tolkningar, nämligen
monarkiens begrepp. Det absoluta veto måste ligga i
monarkiens begrepp, derför måste det finnas. Till slut har
förklaringen blifvit, att det icke är nämdt och egentligen
icke behöfver inläggas, derför att det är så sjelfklart, att
det alldeles icke behöfver nämnas. Derigenom har man
således fått marken rödjad för tolkningar och det hela blir
alltså ett historiskt och filosofiskt spörsmål.
Vi veta alla, att den konstitutionela monarkiens begrepp
är icke bland de fast begränsade; det räcker ända ifrån
den nästan absoluta monarkien till en mycket genomförd
folkstyrelse. Om man alltså vill känna en gifven
konstitution, måste man, i fall tvifvel uppstått, historiskt sehvilken
af de många möjligheter den verkligen är. Det afgörande
för norsk grundlag är — att här icke var någon historisk
gifven monarki, som genom grundlag skulle inskränkas,
utan en alldeles oberoende lagstiftande församling — att på
våren 18 J 4 hade den europeiska reaktionen ännu icke nått
* fram till att manifestera sig; grundlagsgifvarne stodo ännu på
den franska revolutionens grund — att grundlagen af 17
maj är äldre än kartan, som skulle försona det gamla
konungadömet med liberalismen, och den franska
konstitutionen af 1793 och den spanska af 1812 äro rentaf lagda till
grund för densamma, men icke de äldre, gradvis utvecklade
konstitutionerna. Det mest afgörande är likväl sjelfva
grundlagens uppkomsthistoria. Jag skall blott anföra ett enda af
de många exemplen, eftersom detta är alldeles afgörande.
Under debatten om grundlagsförändringens antagande
framlade Hegerman två alternativa förslag till betryggande mot
förhastade förändringar; det ena förslaget var att konungen
skulle hafva suspensivt veto, det andra att två tredjedels
pluralitet skulle vara nödvändig. Hela grundlagen var
redan voterad, så när som på denna sista paragraf. Om det
på ett eller annat sätt fans ett absolut veto för konungen,
skulle alltså det mer än förunderliga vara fallet, att man
alternativt skulle hafva som garanti följande två punkter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
