Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Unionskrisen, en röst från Norge - 3. Hvad skall framtiden medföra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det har naturligtvis varit oundvikligt, allt efter son*
ministéren mer och mer stälde konungamakten fram till
värn för sig och sålunda ofta frambragte intryck af de
mest absolutistiska tendenser, att icke diskussionen och
polemiken, mer än kanske lyckligt var, har berört
institutionen, men med förundran har man tydligare och tydligare
sett, att man nog har tagit fel. Man har sett, huru högern,
den byråkratiska högern behandlade konungamakten som
sin privatdomän, huru den sörjer för att lägra sig tätt
omkring den, så att icke en gång röster från högerns krets
tränga igenom, om dessa stämmor vilja fasta
uppmärksamheten på, att det fins stora materiela landsintressen, som
icke falla tillsammans med byråkratiens, huru deras ton
blir myndig, i fall det fins tecken till, att konungamakten
skulle gå andra vägar än deras — man låter t. ex. förstå,
att de många, till en del mycket konstladt åstadkomna
adresserna till ministéren äro beräknade på att verka på
konungen. Till slut har det, som redan annjärkts, blifvit
en .offentlig hemlighet, att lösningen uteslutande strandade
på ministéren och på några få inom högern.
Högern söker att få verlden till att tro, att politikens
storheter äro som döda tal och det hela subtraktion och
addition, så att hvad venstern vinner, måste konungamakten
förlora, derför att byråkratien förlorar. Venstern deremot
vill och måste gå ut ifrån, att konungen är landets konung
och icke högerns konung, att det icke är någon stark och
upphöjd ställning att vara konung för ett mindretal, som
efter hand blir så litet, att det icke kan uträtta annat än
vara hinder, att alla krafter i landet må kunna utvecklas
— och regeringen bland dem — till att verkligen lösa en
stark regerings uppgift, och att konungamakten i Norge som
annorstädes må kunna finna sin uppgift i att vara den
mäklande handen i partiernas stridigheter, detta inflytande,
som icke är uttryckt i paragrafer, men som kan vara stort
och litet allt efter den personliga karaktären. Denna
uppgift står nu mera ohöljd än någonsin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
