Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Luthersjubiléet, af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trodde. Man behöfver i detta hänseende blott erinra sig
påfven Leo X:s bekanta yttrande till en af sina förtrogna
angående fabeln om Kristus (fabula de Christo), af hvilken
de maktegande inom kyrkan hade så mycken nytta.
Sålunda började tillståndet inom kyrkan i viss mån närma
sig förhållandena under den romerska hedendomens sista
tider, då två augurer “icke kunde se på hvarandra utan
att skratta“.
Denna tid af indiiferentism och irreligiositet i förening
med despotism och kyrklig verkhelighet var tillika en tid
af starkt utpreglad religiös mysticism och religiösa skrupler.
Den unge Martin Luther (född den 10 november 1483)
af-bröt vid tjuguett års ålder sina dittills idkade juridiska
studier och gick — mot sin faders önskan — i kloster af
bekymmer om sin själs salighet. Den strängaste askés och
de mest ansträngda studier kunde icke stilla hans inre oro,
till’ dess han slutligen fann lugn i den öfvertygelsen, att
menniskan blifver salig icke genom sina gerningar, utan
genom tron på Guds barmhertighet i Kristus. För att rätt
förstå, hvad denna öfvertygelse för honom innebar, måste
man erinra sig, att tron för honom icke betydde blott
för-santhållandet af vissa kyrkliga läror, icke ens af den, som för
honom var den mest centrala — läran om återlösningen i
Kristus — utan ett sådant förtröstansfullt omfattande af
den gudomliga kärleken, som gör menniskan till “ett nytt
kreatur“, en ny varelse i hjerta och lefverne, och att de
gerningar, hvilka han — såsom till intet nyttiga — stälde
i motsats till denna tro, icke voro handlingar af välvilja,
menniskokärlek och sjelfuppoifring, hvilka han fastmera
betraktade såsom frukter af tron, utan snarare yttringar
af den kyrkliga verkheligheten sådana som fastor,
pilgrimsfärder, späkningar m. m., hvilka han nu insåg vara
gagnlösa och skadliga, emedan de vända menniskan ifrån ett
sant menskligt lif och ingifva henne tankar om en inbillad
tortjenst och inbillad helighet. Men begreppet om tron var
dock hos honom behäftadt med en svår och olycksdiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
