Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Luthersjubiléet, af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brefven, “ty“, säger han, “dessa äro de böcker, som visa
dig Kristus och lära dig allt, som det är nödigt och saligt
för dig att veta, om du också icke sett eller hört någon
annan bok eller lära“. •*’
“Den heliga skrift“, säger han, “är den högsta och
bästa bok, full af tröst i all anfaktelse. Ty hon lär oss
mycket om tron, hoppet och kärleken, som förnuftet“
(för-ståndsuppfattningen af det i menniskans yttre och sinliga
erfarenhet gifna) “icke kan se, känna, begripa och erfara“.
Han hänför sålunda allt i bibeln till den inre menniskan.
Den har för honom sitt värde icke på grund af yttre
auktoritet, utan på grund af det förhållande, hvari den står
till menniskans religiösa behof, förhoppningar och
sträf-vanden. Dessa skrifters större eller mindre värde beror
för honom uteslutande på deras ställning till hvad han
erkänt såsom det mest centrala i menniskans religiösa lif —
rättfardiggörelsen genom tron.
Denna fria och andliga uppfattning af skriftens
betydelse visar sig äfven i sådana uttalanden som: “Der våra
motståndare hålla på skriften emot Kristus, hålla vi på
Kristus emot skriften. Emedan Kristus sjelf är skatten, för
hvilken jag är köpt och återlöst, frågar jag alls icke efter
alla språk i skriften, om du också hopade ännu flere emot
mig; ty jag har på min sida skriftens mästare och Herre“.
Hvad som i skriften är mer eller mindre centralt, mer eller
mindre ett uttryck för Kristi ande, detta afgör naturligtvis
hans eget religiösa medvetande, hans eget förnuft. På detta
stadium af sin utveckling antog han sålunda icke någon
motsats mellan uppenbarelsen och förnuftet, utan erkände
fastmera, att skriftens innehåll, rätt förstådt, sammanfaller
med klara fömuftsgrunder, hvarför han ock, i striden med
sina kyrkliga motståndare förklarade, att han icke ernade
gifva vika, så vida han icke blefve vederlagd genom skriften
eller genom alldeles klara och tydliga skäl“.
Också framstäldes mot Luther samma invändning, som
auktoritetstrons anhängare alltid haft till hands mot förs va-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
