Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Högtidstalarne vid årets kyrkomöte. Anmärkningar och betraktelser af Fingal Fingalson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lös reformifver, för hejdlöst främjande af mouvemanget!
Nej, hvad kyrkomötet än behöfde, icke behöfde det erinras
om att iakttaga “mogen varsamhet“, icke behöfde det
skrämmas från otillbörlig reformlusta genom framhållande af, att
“till och med skenbart obetydliga förändringar kunna
medföra skadliga verkningar, såra ömtåliga samveten och inom
vidsträckta kretsar framkalla ett farligt missnöje.“ Nej,
kyrkomötet är sannerligen icke någon yster sprakfåle, som
måste fängslas med starka tömmar och betsel för att icke
skena öfver skaklarna. Det är tvärtom en stilla, ganska
trögkörd kamp, som blott då just visar tecken till vresigt
humör, när man vill egga honom till skyndsammare traf.
Men, för att gå vidare i erkebiskopens reflexioner, är
han nog liberal att medgifva, att “dagens mångskiftande
kraf“ äro “verkliga uttryck för hyad som rör sig i tiden“,
och att “alla sådana tecken förtjena mycken
uppmärksamhet.“ Men att några af dessa kraf skulle vara goda,
tillfredsställande tecken — bort det! Åtminstone innehålla
erkebiskopens ord intet medgifvande i den riktningen. Dock är icke
allt, som rör sig i tiden, för honom svart och fördömligt.
Skuggor omvexla med dagrar. “Fömekelsen af
kristendomens grundsanningar, afsöndringarna från kyrkans
gemenskap och den gamla sjelfrädighet, som frikallar sig från alla
band, hafva onekligen tilltagit. Men på samma gång har
lyckligtvis det kristliga intresset stegrats hos den del af vårt
folk, som ännu betraktar det heliga arfvet från hädangångna
fäder såsom sin dyrbaraste egendom. Här gå således två
starka hufvudströmmar bredvid hvarann, visserligen mot
olika mål, men derför ej alltid fria från hopblandning/
Och så till sist betonas vigt en af att söka “hindra den ena
strömmen från ytterligare’ härjningar och bibehålla den
andra i en sund riktning.“
Här erbjuder sig ett vidsträckt falt för anmärkningar
och betraktelser. Men vi måste fatta oss kort. Är det så
säkert, fråga vi då, att det ligger något okristligt eller ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
