Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Det gamla och det nya. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
ensidighet. Meji nog om honom! Godbiten talar for sig
sjelf och ger ämne till många utläggningar.
Men när man läser den och annat i samma anda,
nedgörande utan tecken till bevis för hvad man påstår —
“det är en gång så, men det förstår inte du,“ som man
plägar säga till barn, när de fråga om något, som man
har svårt att svara på — då börjar man att tvifla på en
fredlig sammansmältning af de olika åsigterna. Och om
man ofta får läsa dylika åsigter utan kärna, som döma allt
det spirande nya såsom förkastligt, då händer det, att man
blir ond till slut på desse ungas vägnar, som dömas i klump.
Och då händer det äfven, att dessa — det har jag sagt
förut och jag skall upprepa det — att dessa ungä sluta sig ’
allt fastare till samman och bilda ett parti — något sådant
finnes nämligen ännu icke — och med partibildning födes
lidelser, hätskhet och oförsynthet, kanske också styrka.
Ett exempel! Inom Frankrikes konst vädrades i detta
århundrades midt en vind, föga välkommen för dem, som
voro vana vid den vanliga atelierluften. Der höjdes röster
emot det gamla, som naturligtvis också var det goda, der
ropades på rättvisa och på plats för unga friska viljor. Men
gubbame skakade på sina hufvuden, och så blefvo de onda.
Sådana oförskämda pojkar, som vågade komma med
anmärkningar om det, som en gång var erkändt för fullgodt
och som ännu var godt! Man beslöt stå stark mot de nya
bråkmakarne, som tyvärr drogo till sig allt flera af de
missnöjde. Man gjorde hvad man kunde för att taga modet
ifrån rabulisterna, man stängde salongens portar för deras
taflor, och man hånade dem och dref med deras arbeten i
tidningarne.
Så fortgick det länge och väl. Det var inte många,
som hade fasthet nog att tro på dessa utstötta, föraktade
galningar. Hvem trodde på Rousseau, på Gorot, till och
med på Delacroix? Eller på Millet eller Monet?
Nu ha ett par årtionden gått sedan striden slutades
och nu ropa fransmännen med en mun, att Delacroix är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
