Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Det gamla och det nya. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dömde Gorot efter Gourbets öfverdrifter, att man ej ens gaf
sig mödan att skilja nyhetsmakarne åt utan skar dem
alle-samman öfver en enda kam?
Hvarför ej taga hvarje sak för hvad den är? En
konstnär visar fram en tafla. Den är tilltalande, vacker,
verkar sann och ärlig; det är första intrycket deraf. Sedan
ser man på nära håll efter, huru den är gjord, och då kan
det hända, att man förargas öfver någon vårdslöshet i
behandlingen eller öfver hufvud taget öfver, att den ej är
gjord på det sätt, som man sjelf anser för det enda rätta.
Men är man förståndig, så låter man intrycket af
totalbilden blifva det bestående; hur konstverket är gjord t,
kommer i andra rummet, åtminstone för dem, som ej äro konst-
* närer sjelfva.
Men när män skär upp en nyutkommen bok, då ser man
allra först efter, om författaren är realist eller naturalist,
-om han hör till högern eller venstern eller centern, och så
bildar man sin uppfattning, i främsta rummet, efter
förutfattade meningar och sedan efter skriftställarens ståndpunkt.
Hvarför ej börja med att söka det sanna, det goda i
arbetet, söka dess mening, dess själ? Låt boken vara
skrif-ven med höger eller venster hand, hvad gör det, blott det
är ett ärligt arbete. Ty det är och förblir i alla händelser
hufvudsaken.
Men de, som resonnera på så sätt, de äro och
för-^blifva ohjelpligt ensidiga. Medan deremot de, som akta
sig att röra vid en bok med författarnamnet Zola, eller
som af princip aldrig läsa böcker, der qvinna stafvas med
kv, de som våga streta emot allt nytt, de ha det sanna
modet de, — eller berömma sig åtminstone sjelfva för att
ha det.
— Men strid har det emellertid blifvit, ensidig,
hänsynslös strid, en sådan, då till och med den, som utropar
“heder åt hvarje försonlig sträfvan,“ snart glömmer dessa
vackra ord och blir lika orättvis som de unga påstås ’
vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
