Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Två aprilfrågor. Af Vilh. Wadman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•
hågor, att jag rysande säger till mig sjelf: tänk, om, när
allt kommer omkring, inte Rom finnes! Men så tröstar jag
mig med, att påfven ju bor i Rom. Om blott icke på/vens
existens också är humbug!
Eftersom jag talte om påfven, kan jag ju nämna hvad
ag tror han skulle säga, om han visste allt detta. Kunde han
vårt tungomål och hölle sig med Dagens Nyheter, så släppte
han aldrig in Strindberg i Rom. Han stälde ut sitt folk.
vid hvarenda stadsport, gåfve dem stränga order att, så fort
Strindberg nalkades stadsmuren, genast mota af honom,
såsom man fordom motade af Tarquinius Superbus. Det är
min fasta öfvertygelse. Komme han in, vore det slut med
staden. Ingen enda resande skulle sedan taga in der, betala
entré till -platser, som ej ha något sevärdt. Hvarenda osteria
(krog) finge stängås, då ingen främling mer ville sörpla
sig det sura vinet, som italienarne sjelfva förakta. Inga
inkomster mer! Påfvens ställning blefve totalt ohållbar.
Men, kan man med skäl fråga, hur kommer det sig,
att denna humbug så länge kunnat lefva, att våra
konstnärer, reseskildrare och poemförfattare ända hittills
ostraf-fadt kunnat draga den resande, seendé och läsande
allmänheten vid näsan? Ännu har Strindberg ingenting nämt om
detta grannlaga ämne. Troligen har han hittills sjelf varit
allt för förargad, öfver att ha blifvit så grundligt lurad på
det der landet. Men då man tager hans kända
sanningskärlek i betraktande, kan man vara säker om, att han snart
nog — om icke förr, så när han kommer derifrån och ger
ut resebrefven i bokform — skall tala om, hur något sådant
varit möjligt. Kanske beror detta missförhållande derpå,
att Italien genom en för landet lycklig, men nu mer
out-ransaklig tillfällighet en gång kommit i ett visst rop, att folk ’
blifvit af detta rop lockade att göra den långa resan dit
och att de sedan ej velat ut med, att de blifvit så illa
narrade utan då helt oförsynt tagit sig för att måla och rita
af det, beskrifva och besjunga det så, som de på förhand
tänkt sig landet. Det kan ju också hända — osannolikare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
