Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Gamla och nya åsigter om pressen och det offentliga ordet. Några anmärkningar af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan således förutspå en framtid, då de offentliga
organen ingripa i det verkliga lifvet mycket mera
närgånget än nu. Det återstår då att tillse, om varningsropen mot
pressens öfvergrepp — så kallas alla försök i den antydda
riktningen — och olycksprofetiorna med anledning af ett
fortsatt följande af denna väg äro berättigade.
Genom att studera utlandets press kunna vi göra oss
en någorlunda klar föreställning om hvad framtiden äfven
för oss bär i sitt sköte. Det är ett kaos af meningar, ett
tummel af mot hvarandra kämpande åsigter, som denna tafla
framställer. Frågan, som bör besvaras, är en fråga, som
redan länge dryftats här hemma, om icke sanningen under
denna problemernas tidsålder, som redan ingått, kommer
att taga skada, och om icke all blygsel och
anständighetskänsla kommer att sopas bort vid detta blottande af alla
afgrunder och detta sönderslitande af alla slöjor.
Jag ämnar icke bestrida, att icke detta kommer att
åstadkomma stora förändringar i vårt sätt att tala, ja till #
och med i vårt sätt att tänka; Jag tycker mig redan märka,
att man icke längre finner i den nuvarande yngre
generationen samma grannlagenhet som förr, samma ängslan som
förr för det expressiva ordet, för den drastiska bilden. Att
åtskillig ‘grannlagenhet, som förefaller oss fullt naturlig, också
skall komma att försvinna, är väl också antagligt. Jag
ämnar icke förneka, att det tjugoride århundradets menniskor
komma att anse mycket som tillåtet, som vi icke kunna
drömma om, likasom jag vet, att vår tids unga dam utan
betänkande nämner näsduken med sitt rätta namn, hvilket
Ludvig XIV:s tids damer skulle ansett mycket’ opassande.
Att hennes oskuld är lika stor som deras vågar jag påstå
med lika stor visshet, som jag tror mig kunna försäkra, att
om en tid kommer, då adertonåriga feminina rosenläppar
icke behöfva begagna någon omskrifning för det vi skygt
benämna inexpressibles, egarinnan till dessa icke skall
behöfva blygas för jemföreisen med vår tids unga flicka.
Faran för oskulden och renheten är icke stor, om också tonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
