Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Karaktersdrag och anekdoter - 1. Civiliserade vildar och vildinnor. Också en moderevy. af Olle Bill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men snårt uppträdde fåfängan i skepnad af en qvinna med fjädrar
i håret. Från den dagen tar man antecknat det första fall af en
sjukdom, som sedan blifvit mycket vanlig i verlden —
modegalenskapen. Qvin norna började nu att lägga vinn om sin toalett och
männen, åtminstone de yngre, tvättade sig en gång i veckan. Länge
•dröjde det ej förrän några unga skönheter prydde sina öron och
näsor med metallringar, men nu delade sig menskoslägtet i tvänne
partier — det ena, de civiliserade vildarné, förkastade näsprydnaden
och behöll örhänget, det andra, de råa vildarne, slöt sig odeladt till
•det nya modet. De följa ännu i dag i det närmaste den
antediluvi-anska modejoumalen och gå omkring med tiätrissor i läpparne,
pinnar i näsbrosket och fjädrar på hufvudet. De civiliserade
vildarne utvecklade en liflig verksamhet på klädedrägtens område.
Hals,’ armar och fotleder pryddes med gyllene smycken och
kroppen höljdes i långa,, osömmade tygstycken. Vid detta mode
stannade de halfciviliserade vildarne; hinduer och andra österländska
folk kläda sig så ännu i dag. Bland dem hafva dock kineserna och
deras naboer redan tidigt gått sin egen väg. Med hårpiskan, de
långa naglarne och de onaturligt hopklämda fotterna tror sig
kinesen hafva uppnått den möjligaste likhet med den ursprungliga
mensk-liga skönheten, och han förbiser helt och hållet det faktum att
orang-utangen går på marken med avigvända och knutna fötter; att
orang-utangen icke också flätar sitt hår och formerar sina naglar,
beror utan tvifvel derpå att han funnit det vanprydande. De
vester-ländska folkslagen bibehöllo länge en viss enkelhet i klädedrägten.
Greker och romaré draperade sig i mantlar och hade sandaler på
fotterna; göter, vandaler, nordmän, ”kreter och araber” lefde ännu
i lycklig okunnighet om både den klassiska modejournalen och hyf-
• sade seder. Men med kristendomens insteg i verlden började man
yrka på en kristlig reform af klädedrägten. Den förste skräddaren
besteg ett bord och hängde ut den första skräddarskylten, vi veta
icke med bestämdhet hvar, men det måste hafva varit i Paris. Han
klipte sönder den klassiska togan, vek, vände och sydde, och snart
utgingo från masters verkstad två nya drägter, som väckte de
civiliserade vildames beundran. Männen anlade kappa, byxor, väst
och klockkedja — klockan saknades ännu — qvinnan klädde sig i
kjortel, lifstycke och hyckle på hufvudet. Nu började snobbar att
stryka omkring på gatorna i de större städerna och qvinnorna fingo
annat att göra, än att sitta hemma och se efter barnungarne. Alla
i senare tider brukliga drägter äro blott variationer af denna den
förste nålriddarens uppfinning. Men hvilka variationer! De gamle
voro på sitt sätt anspråkslösa snobbar, och hvaije sekel har
sedermera frambragt nya slag af dessa älskvärda varelser, tills i våra da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
