Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Några literära nyheter. Notiser af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
lande fotografen, åt hvilken författaren egnat hela fem akters skarpsin-
niga psykologi, lägger han anmärkningar om sin egen äktenskapsupp-
fattning hvilka låta som det blodigaste hån. Den som skrifver dessa
rader förefaller det, som låge det något af literär öfverspekulation och
onatur i en sjelfprisning af denna art.
»Vildanden> är alltigenom ett karaktersdrama och innehåller som
sådant mängder af rent förträffliga och geniala drag. Liksom i alla
sina senare pjeser har Ibsen här totalt vräkt undan alla konventionella
figurer och händelser från sin framställning. ’I karaktersteckning, sam-
talsspråk och scenbygnad står »Vildanden» kanske närmare lifvöt än
de flesta nordiska skådespel. Man läse t. ex. andra akten med dess
ypperligt tecknade rfamiljeinteriörer från en fattig fotografs hem. MHus-
liga små missöden, existensbekymmer, tusen drag från hemlifvet, hvilka
mästerligt belysa de olika viljorna i den lilla kretsen — allt sådant är
ju nytt och ovanligt på scenen. Och denna detaljernas och teknikens
naturalism står i underlig motstrid med den lust för allegorier, som
i »Vildanden> får mera uttryck än eljes hos Ibsen och i det kuriösa
menageriet på fotografens vind når gin bisarraste höjdpunkt.
Af karaktererna är Hedvig, den unga flickan, med hvars tragiska
död pjesen så gripande och hemskt slutar, den mest sympatiska. Och
den egendomligt poetiska och fina framställningen af den öfverspända,
fantastiska flickan och de underliga infallen, det själfulla väsendet, det
kärleksfulla hjertat och det brådmogna sinnet påminner i åtskilligt om
Björnson. Mest utförd är fotografen, tecknad alltigenom med en beun-
dransvärd, saftig styrka, en förvånande rikedom af träffande enskildheter.
Men så genomgående ynklig och kräkaktig som han är, har han nästan
fått för mycket af skaldens uppmärksamhet. Han är för mycket blott
och bart »pjalt> för att kunna binda intresset vid sig under hela pjesens
gång. Vi genomskåda mannen redan i. början, och under den femakts-
långa exekutionen kommer man ofrivilligt att tänka på den gamie
Upsalaprofessorns träffande uttryck: Man lyfter icke en slägga etc. etc.
Af personerna äro flere i all sin raska skizzering helstöpta mäster-
verk af sann och humoristisk karakteristik.
Men att Ibsen i »Vildanden» verkligen förmått, hvad han förmått,
att det verkligen blifvit något spännande, intressaut lif öfver ett ämne,
som till: hela sin tankesfer är så abstrakt och allegoriserande, detta
vitnar mer än något annat om den hänförande och storartade dramatiska
förmåga, han eger.
I sammanhang med dessa två nyheter torde jag få påpeka ett äldre
arbete, som derigenom att det nyligen för första gången kommit ut i
svensk drägt, har rätt att fordra ett omnämnande. Det är Kristian
Elsters »Farlige Folk», under titeln »Farliga karlar» öfversatt af Gustaf
af Geijerstam. HElsters bok har i Sverige icke uppmärksammats som
den bort. Men dess beundrare äro deremot så mycket mera fanatiska.
Icke att undra på. Ty det finnes knappast något verk (med undantag
af Niels Lyhne), der dagens unga menniskor bättre skildrats, och intet
fins som. kärleksfullåre, med en storsintare humanism låter vår tids
olika lifsåskådningar drabba samman, Man måste gå till Turgeniew
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
