Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
och gjorde af honom ett slags Francois Villon, en poetisk
galgkandidat, och lät honom lefva och dikta under Ludvig
den elftes tid. Det är mera den figuren än den verklige
Gringoire, som Théodore de Banville användt för sitt skåde-
spel, och författaren hade kanske kallat honom Frangois
Villon, om han ej ryggat till baka för att låta en tjuf, som
nämde poetiske lösdrifvare ju var, sluta sitt literära tattarelif
genom giftermål i en rik och ansedd borgarefamilj.
Théodore de Banville’s Gringoire är en rikt utrustad
intelligens, men en person utan hem och skydd, som lefver
för dagen, diktar och tigger, låter inbillningens öfverflöd
ersätta den torftiga verkligheten och drömmer om den
renaste kärlek i’samma ögonblick han löper fara att svälta
i hjäl. Under allt detta lifvas han af en frisk ungdomlighet,
som ej skyr någonting, ej ens att dikta försmädliga och
genom sin sanning så mycket farligare visor om själfve
konungen, den tyrannen, glad och obekymrad, blott han
kan komma öfver en bit mat för att stilla den värsta hun-
gern eller till och med om han endast kan finna tillfälle
att skildra skaldekonstens höga uppgift eller föra andra
olyckligas talan.
Sådan är denne Gringoire, hvilken ställer höga fordrin-
gar på skådespelaren. Hr Lindberg tyckes taga rollen
ungefär på samma sätt som under sina föregående framställ-
ningar däraf, ty värr också föga afvikande från sina öfriga
rollers utförande. Men erkännas måste, att hans Gringoire
står öfver hans Hamlet och väl näst efter hans Osvald,
skådespelarens otvifvelaktigt bästa roll, endast därför att
den spelas något naturligare än den först nämda, synner-
ligen hvad ordens utsägande vidkommer. Att hr Lindberg
åt minstone i någen roll verkligen söker att få bugt med
sin falska stämma är ett så aktningsvärdt bemödande, att
det förtjänar framhållas som en god - handling af denne
skådespelare.
För öfrigt saknar hans Gringoire i en för rollens och
hela styckets framgång ganska betänklig grad den omedel-
bara friskhet som ligger i karaktären. Det glada, öfverdådigt
obekymrade som skall visa sig under rollens förra del,
synnerligen vid framsägandet af balladen och vid måltiden,
kommer alldeles icke fram, och därmed förlorar rollen en
god” del af sin rätta natur, det som mest kännetecknar den
sorglöse gatuskalden ända till dess han finner tillfälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
