Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Misericordia, svensk originalberättelse af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
— Amen, sade fröken Rudin i den tron att det var
slutet på talet.
Fru Strömmer blef så förbluffad vid detta ord, att de
vackra fraser hon hade ordnat i hufvudet trasslade in sig,
och hon kunde blott framstamma:
— Ja, mina damer, hm... ja... hm... en skål för vårt
företags framgång. Skål!
Alla damerna med undantag af Inez voro djupt rörda.
Inez, den ogudaktiga varelsen, hade all möda att beherska
sin skrattlystnad. Hon bet sig så hårdt i underläppen, att
blodet sipprade fram. Men då fröken Rudin tr ippade bort
för att dricka med värdinnan, kunde hon ej hålla sig längre
utan brast ut i ett så våldsamt skratt, att tårarne trillade
ner för kinderna.
Fru Strömmer vände sig häftigt mot Inez. Det älsk-
värda leendet vek ej från hennes tunna läppar, men ur de
halfslutna ögonen sköt en hotfull blixt. Ah, hvilken brin-
nande lust hon kände att kasta sig öfver Inez och strypa
henne.
Dagen efter, när det började lida mot middagen, syntes
på torget en mängd damer, försedda med mer eller mindre
Iysande . arbetsväskor. " Damerna försvunno i apotekarens
portgång.
Apotekarens fru hade första mottagningen. För att ej
såra någons rangsjuka hade man blifvit öfverens om att gå
efter bokstafspydringen i nåmnen. Abraham Abenius kom
främst bland dem. "Arbetena togos fram, väskorna sattes att
skyldra i fönsterkarmarne, men fingrarne rördes mindre
snabt än -tungorna.
Fru Abenius, den snålvargen, öfverträffade sig sjelf.
Hon bjöd på syltad ingefära, tokayer, äkta tokayer efter
hvad hon flerfaldiga gånger upprepade, och mandelberg.
Man höll i ända till klockan två på eftermiddagen.
Abraham Abenius gick nere i apoteket och var vid misera-
belt humör, derför att han ej fick något matbud. Då en
gammal gumma gång på gång begärde för tre skilling nerv-
och hjertstyrkande droppar, slog han näfven i disken och
skrek:
— Hut, kärring, jag är inte döf.
Hvar dag vid elfvatiden kunde man vara säker om att
möta någon af »barmhertighetsmyrorna», hvartill öfverupp-
syningsman. Melin, stadens ”qvickhufv ud, döpt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
