Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Från operasäsongen 1884—1885, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESSENS ören 4 : - mm anden NR RT RAT RE
pri äl JL
d01
skall bibehållas, denne sångare borde få byta fack med hr
Ödman. Fack är kanhända ett något oegentligt ord härvidlag,
då våra tenorsångare få underkasta sig en nästan nog långt
drifven mångsidighet. Så uppträder hr Sellman ena dagen som
Erik i »Tillfället gör tjufvenr», andra qvällen som Radamé3 i »Aida»>.
Hvad hr Ödman beträffar är han ännu mångsidigare. Radamös,
Romeo, Postiljonen, Konung för en dag, ända ner till Horaces
obetydliga lilla tenorrol i »Svarta dominon» äro betecknande
variationer at hans strängt i anspråk tagna konstnärsskap. Man
har sagt att hr Ö. numera borde öfvergå till opéra-comique. Vi
skulle knappast tro det. Hr Ödman tyckes på senare tiden
med en viss förkärlek vilja omdana sin röst till hjeltetenor.
Han forcerar, säger man, men man tänker ej på att detta sfor-
zando innehåller långt mer välljud än vare sig Arnoldsons mar-
cato, Labatts fortissimo för att nu icke tala om hr Sellmans.
Då »Iphigenia» för flere år sedan uppfördes, förklarade en ganska
granntyckt kritiker, att hr Ödman förstod gifva sitt föredrag en
bredd, som alla hans medspelande kunde afundas honom (=
Signe Hebbe, C. J. Lundqvist m. fl). Deremot är det kändt,
att hr Ö. alldeles ej besitter den känslans värme, som är af
sådan vigt för rent lyriska partier, och det är också hufvud-
sakligen den charmanta timbren och den smakfulla sångkonsten
som i sådana partier väcka applåderna. Man har i stället be-
römt hr Ö. för den dramatiska liffullhet han till ersättning sökt
utveckla. Och detta pekar ju temligen otvetydigt mot de stora
kraftpartien. Figuren är ej nog imposant, invänder man. Vi
svara med att hänvisa till Duprez, århundradets kanske främste
hjeltetenor, och — Leonard Labatt! Ingendera hjeltefigurer,
begge betydligt mindre än hr Ödman. Att hr Sellman, som å
Nya och Mindre Teatern öfvat sig i den komiska genren, med
större fördel kunde användas häruti än i den heroiska, bevisar
hans Murare, Fra Diavalo, Danilowitch (Nordens Stjerna) m. fl.
Då »Neaga» gafs, märktö man med nöje hr Ödmans goda
begåfning för tragisk kraft. Det var färg och glöd i hans pre-
station, som blef den allra bästa trots rolens beklagliga litenhet.
Om sjelfva. operan vilja vi här ingenting säga, endast uttrycka
en svag förhoppning att det ej må gå med den som med Délibes;
Saloman etc. Fröken Ek blir kanske den räddande engeln. Ty
hon visar för sin uppgift ett intresse, som är högst berömvärdt
om än litet svårförklarligt. Ty partiet är just ej af natur att
hänföra en ung artist, undanskymdt och uppoffradt som det är
af det måttlöst stora baspartiet. Har hr Hallström tänkt på hr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
