Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Synpunkter, något om författare och granskare, af en observator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
i försvar eller undantagsvis taga någon af dem i upp-
tuktelse.
Men det fins ögonblick, jag inser nog det, då roman-
författaren känner sig omotståndligt manad att upptr äda och
försvara, ej sig sjelf direkt men den sträfvan, hvari han
tager del. Jag säger med flit ej det parti, han tillhör.
De, som söka lämpliga föremål att nagga på, ha som
sagdt funnit ett ungt författareslägte här i Sverige, särdeles
lämpligt som föremål för inhugg. Men i andra länder är
olyckligtvis denna riktning, den renlistiska eller naturalistiska,
— som den ej fullt betecknande kallas, vetenskapligt analyse-
rande, som den något öfvermodigt kallar sig sjelf, — alls ej
ung, och dess företrädare kunna ej med bästa vilja i verlden
inregistreras bland gröngölingarne. Dem måste man ha
något annat än blott ungdom och mogenhet att förebrå.
Och den moderne författaren ritas derför ut så, som
Puck Munthe: gjort det i sina för öfrigt med all rätt om-
tyckta napolitanska resebref, hvilka äfven utkommit i bok-
form. Han målas ut som en herre, den der går omkring
i ett elegant arbetsrum och sätter ihop historier om de fatti-
ges ställning, om nöd och elände, sådant som han sjelf aldrig
sett, derför att han har en obetvinglig afsmak för dylikt.
Att han på fri hand komponerar ihop de ruskiga scenerna,
hindrar naturligtvis ej, att han i företalet garanterar, att
historien är sann, och låter förstå att han sjelf sett de sorg-
liga uppträdena. Doktor Munthe har gjort sig mödan att
hopsätta en 8!/; sidor dryg skildring af den Moderne förtar-
tarens sätt att arbeta ut en episod om hur en moder fryser
ihjäl med sitt barn vid bröstet. Så kommer han till det
resultat, att »man skall inte skrifva alls». Och detta på den
grund, att »det fins ingen roman så spännande och så sorgsen
som lifvets stora dikt. Ty vid sidan af denna bli alla
böcker både andefattiga och tomma.
Det är ju logiskt alltigenom. Man bör ej försöka att
skildra en lefv ande terklighet, derför att man ändå ej kan
skildra den med absolut fullkomlighet. Hvem i hela verlden
visste inte förut, att det finnes och ständigt kommer att
finnas djup i menniskosjälen, dit äfven den skarpaste blick
ej hinner? Får man ej försöka skildra lifvet för det? Och
lifvet, det verkliga lifvet på. godt och ondt, är det ej just
det, som författarne, moderna "eller gammalmodiga, sträfva
till att afbilda för oss andra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
