Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - En representativ roman (anmälan af Guy de Maupassants »Bel-Ami»), af Passepartout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
884
paneser och andra. De svara alltid samma sak. Jag behöfver
endast taga reda på min artikel om den siste af dem och kopiera
den ord för ord. Det som skiljer herrarne åt, det är deras ut-
seende, deras namn, titel, ålder och svit...»
Så går han till hotellet, talar i fem minuter med portieren,
går sedan till sin byrå, skrifver artikeln om sitt samtal med den
ryktbare kinesen och den ej mindre bekante indiske rajahn och
skrifver en räkning på hundra sous för sin åkning, då han sökte
upp de båda hedersmännen.
Ja, den är säkert sann, 1 smått som i stort, målningen af
parislifvet, af den rasande, hänsynslösa kampen för tillvaron, af
sättet att vinna anseende och aktning. Och den är skrifven
utan bitterhet, utan ett spår af indignation, med öfverlägsenhet
men utan harm eller förakt mot individen eller mot samhället.
Fransmannen har mycken tolerans, han aktar hvarje väg till obe-
roende, respekterar hvarje lefnadsyrke. Och den som förstår att
lyckas har ju rätt.
Vid sidan af detta äflande parislif upprullas 1 romanen ett
par motsatser dertill, ypperligt insatta i totalbilden. Den ene,
Forestiers sjukdom och död nere i Cannes, den andra Duroys
bröllopsresa och besöket hos hans gamla föräldrar, bondfolk borta
i Rouentrakten, — en utmärkt episod, skarp i karakteristiken
af de båda klasser, som der mötas, de slutna, misstänksamma
bönderna och de intriganta, öfverlägsna och nedlåtande verldsmen-
niskorna, som höra till en helt annan verld och ha intet gemen-
samt med de andra.
Och midt ibland de ytliga, kapplöpande lyckojägarne, som
befolka verldsstaden, har författaren placerat den gamle skalden
Norbert de Varenne, resignationens lärare, lugn och tankfull,
vetande hur mycket all äflan är värd, — en figur, som spelar
samma roll bland vimlet af de öfriga som skelettet innehade vid
de gamles gästabud. Och åt den gamle skalden och hans djupa
maning egna hans samtida lika mycken uppmärksamhet som ett
vinrusigt sällskap egyptier och hellener egnade åt benrangelsman-
nen, bekransad i ett hörn af salen.
När det gäller att slåss för lifvet, hvem har då tid att tänka
på döden? Och för öfrigt, hvad är den att tänka på? Då är
det ju slut, det är ingentidig att säga derom. Man är ur leken
och de öfriga fortsätta — och tala om en ungefär så som den
ädle Du Roy talar om sin vän, hvars hustru han iärfver.
ms RS
—-— rr
> SER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
