Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - »Figge» (roman af Georg Nordensvan), anmälan af O. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
med dessa ord: »det var en helt ung blond flicka med rena drag
och trohjertade ögon». Våren skildras i all korthet sålunda:
»det var vår, vägarne voro torra, och litet grönt började skymta
fram bland allt grått och brunt från fjolåret», och sommaren:
»det har nu blifvit full sommar med varmt solsken, blå himmel
och blommande kastanjer i Champs-Elysées».
Det är tvänne målares historia. Ett par kärleksepisoder
äro inflätade i handlingen, och allt emellanåt uppträder äfven en
oppositionel skriftställare, men hufvudintresset faller på de båda
målarnes karaktärer och öden.
Figge är »ett stort barn, flygtig, ombytlig, oberäknelig, ej
allt för flitig». Alla hans tankar kretsa kring mat och målning.
Det är det roligaste han vet att vara hungrig, och för honom
kommer det icke an på, om han får sina taflor sålda; »det är
att göra det, som är det styfvaste». MHan.gnolar alltid sina
skånska visor — ty Figge är skåning — och hans specialitet är
att nattetid hjula på Karl den tolftes torg. Ofta nog är det
skralt både med mat och tur, men Figge anser, att det är i sin
fulla ordning, att en konstnär viggar sin middagskrischa, och:
»jag kan ingenting, duger till ingenting, men det gör ingenting».
Tankar och ord, uppsåt och handling äro ett hos honom. >»Han
är »göndagsbarnet, som aldrig tviflade och aldrig miste modet,
som fordrade intet och aldrig ens visste, hvart han sträfvade,
utan lät instinkten leda sig och bara gick fram eller drefs fram
utan att veta hvart -— och som var omtyckt af alla, fast han
aldrig gjorde någonting för att blifva det». Figge är tecknad
markeradt och konseqvent, och man har honom hel och hållen
ända från första repliken.
Svante Ulf är exemplarisk och flitig. Han »syntes ständigt
ute i damsällskap, kände alla >»matnyttiga»- familjer i staden,
var oupphörligt bortbjuden, var älskvärd och omtyckt och van
att bli föremål för sqvaller och små historier. Han är afund-
sjuk och missunsam samt generar sig icke för att stjäla idéen
från Figge och sedan inför sig sjelf bortresonera det fula i sin
handling. När hans inbilskhet såras, blir han ordknapp och
stram för en hel dag, och det går slutligen så långt, att han
blott behöfver tänka på någon bra tafla för att falla i dåligt
humör. Han är en svag karaktär med en del icke synnerligen
vackra gidor, men han lider och känner sig olycklig i medvetan-
det härom. Han tviflar, trots sina stora framgångar, allt mera
på sin egen kraft och förmåga, han blir allt mera bitter mot
sina yrkeskamrater och han inser, att det senare har sin orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
