Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Norges så kallade »eröfring» år 1814, af Kristian Winter-Hjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sionen om unionsländemas ömsesidiga rättigheter och
för-pligtelser framkastar det ofvannämnda påståendet såsom
en betydelsefull premiss till en vigtig konklusion och
utan andra biafsigter. Ty sättet på hvilket unionen blef
till är onekligen af vigt och betydelse för bedömandet af
så väl Sveriges som Norges anspråk. DerfÖr blir det äfven
af vigt för Norge, att ej den svenska allmänheten far
för-blifva i den oriktiga föreställningen att »de svenska vapnens
seger» i Norge är ett obestridligt faktum.
På ett lugnt och hofsamt sätt har Marcellus i sin
senaste bok »Bidrag till den skandinaviska unionens historia
efter 1814» behandlat denna fråga, men det visar sig dock
att han utgår från föreställningen om ett tvång, som endast
norrmännen voro underkastade, då unionen kom till stånd.
Han säger bland annat: >Det var först sedan de svenska
trupperna öfverskridit Norges gräns och allt motstånd
vidare syntes omöjligt, som det norska stortinget anslöt
sig till förslaget om föreningen mellan de båda rikena.
Om man då vill låta hvar sak gälla hvad den kan, så
torde icke gerna kunna förnekas, att det norska stortinget
i fråga om föreningen kunnat med biskop Brask säga:
»der-till är jag nödd och tvungen.» Detta utvecklas så vidare
på ñera ställen i boken.
Om vi se bort från de af oss kursiverade orden,
hvarom mera nedanför, är detta endast en half sanning.
Det är delvis sanning för så vidt angår personalunionen, men
det är ej sanning såvida man äfven frågar hurudan unionen
blef, på hvilka vilkor Norge förklarade sig villig att antaga
densamma utan att först pröfva krigslyckan. Och det är
ju endast detta, som kan blifva föremål för diskussion, när
rilan i våra dagar vill väga den ena eller den andra
nationens anspråk inom den faktiskt bestående unionen.
Frågan är alltså, om ej båda parterna voro »nödda
och tvungna» att handla såsom skett, och om ej detta tvång,
som båda parterna fingo underkasta sig, låg utom krigs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
