Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Pappa. Svensk originalberättelse, af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fitetmon, hvilken skulle kastas i armarne pâ en så lättsinnig
fyr som borgmästaren.
Det berättades, att fröken Beckman oförhappandes
kommit ut i köket, då pigorna diskuterade skandalen. De hade
vandt sig om vid en duns i golfvet, och da hade de
fnn-nit fröken ligga likblek och afsvimmad När hon återfått
sansen, hade hon skrikit och gråtit som en vansinnig, och
först lugnat sig en smula då konsuln, som blifvit
hemkal-lad från klubben, hade talat förstånd med henne.
Naturligtvis blef der ingenting af med förlofningen. Man
kunde knapt sofva om natten, så nyfiken var man på att
fa veta, hvad morgondagen skulle bära i sitt sköte. Men
tiU allas gränslösa förvåning syntes Ebba och borgmästaren
följande dag på Storgatan, arm i arm, leende och
konverserande, som om ingenting passerat
Detta fenomen hade konsul Beckman åstadkommit med
en diplomatisk fint Han hade sagt till den förtviflade
dottern, att hon inte skulle bry sig det ringaste om
pig-sladder. Borgmästaren var fullkomligt oskyldig — den
skyldige deremot Elins fastman, en styrman Andersson, det
hade. Elin sjelf sagt till sina bekanta. Denna underrättelse
hade haft förträfflig verkan. Gråten hade upphört, och
med ett leende på läpparne hade den lyckliga fästmön
somnat in. När borgmästaren på morgonen kommit för att
hemta henne till den sedvanliga promenaden, hade konsuln
dragit honom in på sitt rum och berättat, hvilket uppträde
der varit föregående dagen, och så hade han hviskat i den
som en flicka ömsom rodnande, ömsom bleknande
borgmästarens öra:
• — For att få bugt med den lilla fjollan måste jag
säga, att en styrman Andersson var förföraren. Jag tviflar
alldeles inte på din oskuld, men »qui s’excuse s’accuse», som
det heter, och derför ansåg jag en liten nödlögn vara bästa
medlet att slippa från hela historien. Och för öfrigt kan
den der nödlögnen ej skada någon, ty Andersson heter ju
hvar och hvarannan styrman. Och hoppas jag, att du, ifall
Ebba frågar dig, säger detsamma som jag. Styrman
Andersson — kom ihåg det!
Borgmästaren, hvilken hela natten grubblat på, hvad
han skulle säga, ifåll Elins resa komme på tal, hade med
glädje accepterat konsulns förslag, och, då Ebba med
nerslagna ögon hviskande sport, hvem som var skuld till Elins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
