Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - De dramatiska scenerna, af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att pennan darrat i hennes eljest så stadiga hand. Stycket
uppretar utan att vägleda, anklagar utan att bevisa. Det omvänder
ingen, ty det förklarar intet. Hufvudintrycket af detsamma är
bratalt och qvä^jande.
Författarinnan har grundligt misstagit sig om tonen i »stora
verlden». Låt vara — hvilket vi för vår del icke tro — att
»öfverklassmenniskorna» i klump äro lumpna, inskränkta,
afond-sjuka och egennyttiga varelser, att de nedsvärta hvarandra på
ryggen och smila hvarandra i ansigtet, ätt de för sin lusta offra
sina medmenniskors väl förd och i öfverdåd bortslösa hvad deras
underlydandes trälarbete inbringat dem, låt allt detta vara sant,
men unna dem en smula yttre hyfsning, ett grand finkänslighet
och en liten aning om hvad esprit vill säga! Så stupida som
basarsällskapet äro de dock icke.
Då och då förnimmer man en lycklig ansats, hvars verkan
dock omintetgöres af det helas löslighet. När Svea förklarar att
hon icke viil arbeta för att resa sig ur eländet, är detta drag
tvifvelsutan lika sant som ohyggligt; men då Hellqvist, när han hör
ett dylikt yttrande af den qvinna, som han utkorat till sin hustru,
börjar deklamera mot de rike, som ha förderfvat henne, i stället
för att eftertryckligt tillrättavisa sin ffestmö, framstår han som ett
våp. När kapten Wulff har yttrat, att i samhället för
närvarande råder all önsklig jemlikhet och Blanka då fattar Svea vid
handen och frågar om han skulle kunnat behandla en flicka af
sin egen samhällsklass så som han behandlat denna, så skulle
denna scen ha verkat med en helt annan öfvertygelsens kraft,
derest de händelser, som förberedt densamma, haft mera att
göra med det lif, som i verkligheten lefves.
Men nog med anmärkningar.
Utförandet öfverskylde ingenting af styckets skröpligheter ;
snarare tvärt om.
Fröken Fribergs grefvinna hade en mycket borgerlig
anstrykning och fru Fahlmans friherrinna såg knappast ut att tillhöra
hel-verlden. Herr Svedbergs gommeux elegans var lika oäkta som
herr Mallanders verldsmannafasoner. Fru Ulff (Blanka) föll in
i ett patetiskt tragedimanér och herr Hillberg skötte Wulffs roll
på ett temligen liknöjdt sätt. Herr Engelbrechts grefve var ej
illa gjord, .jnen knappast riktigt tänkt: denne v. Dtihring lefver
ej längre något stormande lif. Herr Olsson lotsade sig
skickligt förbi de försitt, som Hellqvists roll ställer för skådespelaren.
Den enda af de uppträdande, som presterade något verkligeo
framstående, var emellertid fru Hwasser-Engelbrecht. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
