Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Pappa. Svensk originalberättelse, af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
paus och föste sina blå, genomskinligt klara ögon på
borgmästaren.
Borgmästaren, som erinrade sig, att Elins mor nämnt
om ett olycksfall vid timmerhuggning, sade ja.
— Han bor der borta, sade flickan och pekade på ett
omåladt träruckel bak ett stenröse.
— Tack for underrättelsen, sade borgmästaren och gaf
henne en tjugofemöring.
Hon neg djupt, synade slanten noga, innan hon
stoppade* den i fickan, kände sen efter, om den låg der, och
drog så vidare, släpande efter sig getabocken, som bräkte
gudsjemmerligt.
När de kommit ett litet stycke fram, sade
borgmästaren till kusken, att han skulle stanna.
— Ptro! skrek kusken och hejdade hästarné.
— Invänta mig här, sade borgmästaren och steg ur
vagnen. Du kan vattna hästarne och ge dem litet foder,
tv det kommer allt att dröja en stund, innan jag är
tillbaka.
Mellan två långa stenrösen slingrade sig en smal stig,
hvilken förde till den stuga, som flickan utpekat Det var
ett fallfardigt ruckel, hvars små, fyrkantiga fönster sutto i
jemnhöjd med marken. Taket var öfvervuxet af mossa.
Han knackade på den spruckna dörren. Ingen svarade.
Han lyfte då upp klinkan och trädde in. Det var ett mörkt
kök, belagdt med röda tegelstenar. En nerrökt stenspis
upptog största platsen. I fönstret satt en hvit katt och
lapade ur ett krus. När han fick syn på den ovanlige
gästen, hoppade han ner på golfvet och skuttade bort i en
vrå, der han gömde sig bak en rishög. Hvilken unken
källarelukt der rådde! Den fine herrn gick fram till
dörren midt emot spisen och knackade på, men resultatet blef
det samma som nyss — ingen svarade. Då vred han om
nyckeln och öppnade. Det var ett stort rum, nästan lika
skumt som köket Till venster stod,en omålad soffa,
upptagen af en sofvande karl. sEcce homo», d. v. s. »Der
ligger min svärfar», tänkte borgmästaren, då han fick se den
sofvande vara utrustad med ett träben.
Denne väcktes inte af dörrens knarrande, utan snarkade
lika godt som förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
