Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brefvet var af följande lydelse:
»Herr Borgmästare Albert Hallner!
Härmed återsändes den förlofningsring, som jag fatt af
Eder, jemte alla de presenter, Ni förärat mig. Åt en man,
hvilken så öppet trotsar anständighetens och moralens bud,
anser jag mig ej kunna racka handen, ty sin make bör man
ovilkorligen kunna akta. Den skam och det åtlöje, som
Edert handlingssätt kastat öfver vårt hus, skall jag bära
utan klagan, men jag vågar knapt hoppas, att mina
grå-»åriga, aktningsvärda föräldrar skola kunna finna sig i det
hårda öde, som drabbat dem på gamla dagar. Lef väl och
glöm den som tecknar.
Högaktningsfullt
Ebba Ikckman
Borgmästaren kramade ihop brefvet, och ett bittert
leende krusade, hans läppar.
— Herre Gud, ett sådant nonsens! mumlade han.
Han promenerade fram och tillbaka ett slag med
händerna på ryggen, njen så stannade hap, vecklade upp
papperet och läste det om igen, låtande blicken dröja vid
hvart ord.
Handen var Ebbas, men rösten konsul Beckmans!
Hon skref, att hon inte kunde akta honom, och likväl
slutade brefvet med ett högaktningsfullt Der hade
konsulns diktamen spelat henne ett fult spratt. Att han
förbrutit sig mot anständigheten, det lät då höra sig, ty det
att skaffa sig barn på halsen, när man är ungkarl, kan inte
precis kallas anständigt. Men att han sårat moralen genom
barnets hemtagande var något tanklöst snack. I fall han
ej bekymrat sig om barnet, hade han just brutit mot
moralens bud. Och följderna af att han begått en i verldens
ögon skamlig och löjlig handling kommo uteslutande pä
hans rygg. Han ensam drabbades af folkets spott och spe,
men hvarken hon eller hennes gråhåriga, aktningsvärda
föräldrar! Gråhåriga? Nej, det var då allt för komiskt!
Konsuln bar ju rödbrun peruk, och hans kära hälft var svart
i hnfvudét som en korp. Och aktningsvärda? Jo, jag
tackar! Det epitetet hade allt konsuln godtat sig åt, Trodde
han då, att ingen hade reda på alla de fuffens, som
be-gingos, när han rådde om Andrarums bränneri? Och trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
