Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - A. O. Wallenberg, af Emil Svensén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla svaret: Sådant ar kriget De som ej gittat mot
honom vända samma vapen, hade blott sig sjelfve att skylla.
Allt detta hindrade honom ieke att i det enskilda
lif-vet visa sig hjelpsam och vänfast, ja till och med älskvärd.
Den som en gång vunnit hans förtroende, han behöll det
afven; och mer än en lofvande ung man har haft honom
att tacka för sin fortkomst här i verlden. Att han dock
äfven här stötte mången ifrån sig genom taktlöshet eller
opålitlighet, låter sig svårligen förnekas.
Hvad som gjorde Wallenbergs storhet var i sjelfva
verket icke någon synnerligen ovanlig begåfning. Men det är nu
så stäldt i lifvet, att utomordentliga handlingar ofta utföras
af ganska medelmåttige män, under det de, som utkasta
stora planer, ofta ej ega förmågan att utföra dem. En
egenskap hade dock i rikaste mått blifvit honom beskärd; —
hos honom fans såsom hos fa dödlige hvad skalden kallat
Mandeviljens quantum satis. Förmågan att med den
oböjligaste viljestyrka och den segaste ihärdighet genomföra en
plan, som hau en gång fattat, och det ända till dess allra
yttersta konseqvenser, — den var hans, och deri egde han
ej sin like. Och mera behöfves icke, minst i vår
nervslappa tid, för att låta en man träda upp såsom herskare.
Ty till att herska var Wallenberg född; och en
framstående ställning skulle han helt visst intagit, hvar hälst lians
plats blifvit i lifvet. I sin ungdom egnade han sig åt flottans
tjenst, och tillsammans med sin vän och vapenbroder,
sedermera kommendören och riksdagsmannen Adlersparre
svärmade han med ungdomlig eld och ifver för flottans
pånyttfödelse, — allt under det han samtidigt förstod att sköta
sin ekonomi och bisträckte nödstälde kamrater med ett och
annat lån mot billig ränta. Hade han burit adeligt
sköldemärke, skulle han sannolikt slutat som amiral och sjöminister.
Men ännu för femtio år sedan betydde börden allt för
mycket äfven vid sjövapnet, att det ens åt sonen af en
biskop skulle bjuda någon framtid. Till ett fett, regalt
pastorat skulle hans börd kunnat förhjelpa honom, — och
han skulle för visso blifvit en ej mindre myndig kämpe i den
stridande kyrkans tjenst än Anton Niklas Sundberg sjelf; —
men på sjön gagnade den honom till intet.
Härmed kunde han ej vara tillfreds. För en natur
sådan som hans måste maktbegär och ärelystnad alltid
utgöra de ledande drifkrafterna. Men äran sökte han ej i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
