Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - A. O. Wallenberg, af Emil Svensén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det gafs tider, då täflande penningeanstalter ramlade
till höger och venster kring honom. Så blef
Mammons-templet vid Lilla Nygatan en guldgrufva för sina delegare,
men en skräck och fasa för dem, som råkade att blifva dess
galdenärer. Af dem utkrafdes skonlöst sista skillingen, ofta
under förhållanden, som voro egnade att väcka ett allmänt
och obehagligt uppseende. Särskildt var detta fallet då det
Petréska arfvet förstördes. Sträng som alltid, och i
synnerhet der, hvarest han ansåg att aflarerna blifvit illa skötta,
stod Wallenberg obevekligt på sin och sin banks rätt. Men
på de Petréska verkens fortfarande bestånd hängde en
talrik arbetarebefolknings, ja en hel bygds väl eller ve; och
deputationer från dem, som sågo sin bergning hotad,
bön-föllo om försköning för sig och sina olycklige husbönder.
Men deras bön blef icke hörd, och det krossande slaget
föll, obevekligt som alltid. Det var då, som Nerikes
Allehanda gjorde sig till tolk för hvad hela folket kände och
tänkte genom sin fråga, hvad Wallenberg månde ha att
svara, om han en gång på de Elyseiska falten mötte den
väldige Thore Petré, och denne sporde honom till, hvad
han gjort af hans arf.
Det var icke så underligt, om till och med sjelfva
riksbanken med en viss skygghet’ betraktade den allt för mäktig
vordne medtäflaren, och gerna sökte att kKppa hans vingar,
när den kunde komma åt Men Wallenberg var icke den,
som gaf sig så lätt; och så kom det till, att hans
verksamhet som bankman mynnade ut i det tretioåriga kriget mot
Sverges riksbank. Skarpast var striden, då A. V. DufVa stod
i spetsen för den sistnämda. Då vankades ofta hårda
nappatag, ty Dufva var en man, som illa gjorde skäl för sitt
menlösa namn, en man af Wallenbergs eget skrot och korn, fullt
nt hans like i kraft och hänsynslöshet. Bittra minnen måtte
den striden lemnat efter sig, att döma af den dödsruna
af Wallenbergs hand, som vid Dufvas frånfalle stod att läsa
i en veckotidning, och som genom sin skärpa vid en* öppen
graf var egnad att framkalla minst sagdt blandade känslor.
Huru många tusen gånger den skrala qvickheten varit
omtuggad, att Wallenberg var de svenska bankernas A och O,
det är ej lätt att säga; men om ej lyckad, hade den
åtminstone den förtjensten att vara sann. En efterverld, som dömer
opartiskt, skall alltid med tacksamhet erkänna de oskattbara
tjenster, han gjort sitt land genom förenklingar och reformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
