Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Stockholms dramatiska scener, af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och halsbrytande saltomortaler, något i samma stil som
peruktidens »Ulysses von Itacia», stångpisktidens »Kserlighed
uden Stramper» eller chignontidens »Den sköna Helena»,
så skulle man i uppförandet deraf åtminstone kunnat sp&ra
en tanke: konstnärer, som hufvudsakligen syssla med
lösningen af skådespelarkonstens högre uppgifter, kunna
möjligen stundom känna en okynnig lust att hoppa öfver
skack-lorna och prisgifva den böjelse för uppstyltning, som hvaije
skådespelare med vaken sjelfkritik lätt varsnar hos sig sjelf
och i tid söker undertrycka, åt sitt eget sunda förnufts
gisslande gyckel. I en dylik negation af sitt bättre konsts
närsväsen finner skådespelaren ofta det bästa korrektivet
mot konstnärlig onykterhet
Men för att kunna inlägga någon individualitet i de
roller, som »Hexmästaren» erbjuder, måste man sjelf vara
en bexmästare. Hvarom icke, måste man spela på mer
eller mindre urblekta reminiscenser från andra roller, hvilket
är raka vägen till scenisk slentrian. Oaktadt det utförande,
stycket här erhöll, troligen var bland det bästa, som
någon-städes skulle kunna komma detsamma till del, bör en hvar,
som på scenen önskar se lefvande karaktärsframställningar,
hålla sig borta från Dramatiska teatern de qvällar,
»Hex-mästaren» spelas, väl ihågkommande att »der ingenting kan
tagas, har kejsaren förlorat sin rätt».
Medan en prisvärd förfining i smaken har för alltid
förvisat de larmoyanta borgerliga skådespelen af Kotzebue,
Birch-Pfeiffer och deras efterliknares slafviska fanad från
scenen och man numera af den tragiska dikten fordrar
sannolikhet och karaktärsskildring, tyckes man alldeles ha glömt,
att också ställa »ideala kraf» på den komiska dikten. Här
törs hvarje klåpare, viss om uppmuntran eller öfverseende,
komma fram med sina lappverk, och på detta område är
derför företrädesvis en sofring af nöden. Men af en sådan
har dramatiska teaterns spellista på senare tiden icke burit
några spår. Tvärtom utgöra de glada sånggudinnor, som
kringsväfva den kungliga svenska Tespiskärran, ett skäligen
blandadt sällskap.
Det ligger i sakens natur att det inhemska lustspelet,
derest ett sådant funnes, borde af våra kungliga teatrar i
främsta rummet omhuldas, eljest vore ju inskriften Patriin
musis en bedräglig etikett Som emellertid vår eljest ratt
1 i fa k tiga literatur ej röjt någon ansats att vilja sätta sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
