Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Stockholms dramatiska scener, af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framstående skâdespelareveteranen, för ungefar ett ar sedan
sade allmänheten sitt farväl, å nyo upptagits till spelning.
Att herr Bæckstrôms framträdande i denna roll ej vackt så
stor uppmärksamhet, som det på grund af framställningens
värde förtjenade, berodde väl närmast derpå, att allmänheten
hade sin forne favorit i allt för friskt minne för att kunna
fullt sentera en från hans skiljaktig uppfattning af rollen.
Herr Bæckstrôm har emellertid genom sin Per Degn ej mindre
än genom sin Florentin i »Den hvita halsduken*, Jörgen i
» Ambrosius» och Löpare-Nisse i »Vermländingarne» visat
sig vara en ypperlig framställare af rustika personnager,
framför allt derför att han ej, i likhet med vissa andra
skådespelare, afspisar publiken med meningslösa lustigheter, utan,
under oaflåtligt markerande af vissa for den framstälda
personen utmärkande och från hans lifsvilkor härrörande
egenheter, söker tränga till karaktärens karna och göra den
person, som han har att framställa, menskligt begriplig,
dymedelst skänkande sitt verk den första betingelsen och det
enda hållbara underlaget for hvarje äkta konstskapelse:
trovärdigheten.
Liksom Erasmus Montanus, den gamle Holbergs evigt
unga krigsförklaring mot pedanteriet, är ett af den klassiska
komediens ej blott yppersta utan äfven på förhållandena
den dag i dag är tillämpligaste alster, så äfven inom sitt
område Emile Augiers »Les effrontés» (Moderna vinglare).
Detta skadespel, som i år kan fira sitt silfverbröllop med
scenen, utgör en skildring af det samhällstillstånd, som
skapats af den första franska revolutiouen, ett samhällstillstånd,
hvari senare tiders omstörtningar i det hela icke
åstadkommit någon förändring. Med beundransvärd klarhet har
författaren i dramat låtit Vernouillet, den samvetslöst
beräknande, utvärtes korrekte skurken, penningedömets
representant, såsom situationens herre intaga platsen i händelsernas
midt och bredvid honom stält å ena sidan representanten
för den detroniserade oligarkien, markis d’Auberive, som,
allt för väl inseende den praktiska oqtförbarheten af sitt
ärfda statsideal, stannat vid att betrakta lifvet som ett
narraktigt dockspel och skänka dem som makten hafva sitt
rättmätiga förakt; å andra sidan Giboyer, proletären, hvars
elände förskrifver sig från den dag, då han som >ett god t
hufvud» började dragas fram den lärda vägen, och som, i
stället för att som sin far välbehållen sitta och moja sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
