Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stockholms dramatiska scener, öfversigt af Passepartout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Ett val är så mycket skrifvet i tidningarna, att
det nu är föga att tillägga. Det är också ett sådant stycke,
som ej behöfver vidlyftiga utläggningar. Det är så klart
hållet som en modern målning, hvaije invändning
besvarad, motad i dörren, innan den hinner komma fram och
höja sin röst, personerna ej så invecklade att de behöfva
några kommentarier för att bli förstådda. Herr Michaelsson
har ju böljat sin teaterbana som faiseur, det är i hans båda
förra stycken mera af handtverk än af verklig konst, och
han har aktat sig för att slå in på vanskliga, oförsökta stigar,
hellre hållande sig på stora allfartsvägen. Man märker nog
äfven i Ett val spår från denna hans första ståndpunkt,
men då han*nu lyckats förena sin vunna och obestridda
skicklighet i handtverket med säker blick och urskiljning
och äfven förmåga att gä djupare in i karaktärsteckningen,
då ha vi skäl att. hoppas att han skall lemna stora
landsvägen för alltid och oförskräckt börja hugga sig fram genom
snåren. Han tycks behöfva mera studier efter den enkla
verkligheten, en skärpt blick för det väsendtliga i
men-niskornas skaplynne. Ett val har visat att han ej är ytlig
och flack, som man förut så gerna trodde. Och derför är
man nyfiken på det nästa, haft kommer att skrifva. Det
är ovanligt att hos en författare träffa på så utpräglade
dramatiska anlag — och som det ser ut så ensidiga, ty
ingen har hört talas om att herr Michaelsson skrifvit en
novellskizz eller något annat i annan form än den
dramatiska. Och som vår teater behöfver nya lifgifvande element,
så må det tillåtas mig att vara glad St den nyförvärfvade
kraften.
Ett val var utspeladt och Kronofogdarne hade sjungit
på sista versen, då Min vän Lebman kom rusande, —
Lehman i sin lustiga Jsegerkostym, i ylle och filtskor utan
klackar. Man skrattade godt åt påhitten, och det såg ut
som hade teatern förvärfvat sig en kassapjes. Inte var
stycket jemförligt med Sabinskorna i komisk kraft och i
burleska situationer, men det kan ju fä vara roligt för det.
Inte var det mera originelt eller mera troligt och
sammanhängande än många andra tyska komedier, som svämmat
öfver oss af de sista årens ymniga skördar. Det bjöd på
de gamla vanliga typerna, dem vi sett under tjugu olika
namn, på den musikvurmande frun, den beskedliga
toffel-mannen, den store musikern-humbugen, den förlägne älska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
