Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej blott sjunker ned till det påtagligt löjliga, utan rent af till
-det groteska och triviala. Understundom förmår kompositören
ej heller utveckla så mycken metod i galenskapen att han
härdar ut till ändan med sin uppstyltning och sin
känsloför-häfvelse, nej, han faller som på hufvudet ner från sin
magnificences höjd och slutar det hela ganska tarfligt, utan ens att
ega den trösten att ha lyst som en sol, när det nu blifvit
pannkaka af alltsammans.
Ja, ordspråkets citerande kan förefalla hårdL Men hårdt
är också att utstå sista akten af »Paul och Virginie » med dess
evinnerliga jägtande efter stämning, tragik och storhet — allt
sköna ting, som bara ha det felet att ej vilja infinna sig.
Hvad slags intryck kompositören afsett med sin lyckligtvis
sällsynta »ouverture» är ej godt att finna på. Värre trasmatta
i toner ha vi sällan hört som inledning till ett lyriskt drama.
Ett vanligt opera-potpourri på musik-schweizerierna är långt
bättre gjordt än denna osmälta motivträngsel, der skönheterna
— de få som finnas — alldeles skymmas bort genom det
helas rhapsodiska bric å brac.
Af de trenne tråkighetens inkarnationer, som innefattas i
de moderliga duetterna, är den första — då gummorna sjelfva
underhålla hvarann — den mest hörvärda. Höra på niåste
man ju ock med all flit, ty de tvenne spinnerskorna bilda till*
sammans ett slags exposé prolog, åhöraren till båtnad, ty sjelfva
veta de mer än väl af hvarandras förtroenden, som ju ofta i
dylika fall händer. v Som sagdt, duetten är försvarlig, och då
den utföres så bra som hos oss fullt acceptabel. Något mer
än acceptabel måste man nämna Domingos derpå följande visa,
ehuru den ej kan mäta sig med samma persons »fogelsång»
i nästa akt, ett nummer i Massés genre och derför också
synnerligen underhållande. Några af styckets körer sjungas
utom scenen, dessa just de mest sympatiska och harmoniskt
fulltonande. Så ock lista aktens kör, som efterföljes af
titelparets entré-duett i den från barnplanscherna kända yttre situa*
tionen. Den inre målas ej särdeles hänryckande af musiken,
som jollrar alltför mycket med småsaker och knappast ger lopp
åt en helgjuten erotisk känsla, hur inbjudande än tillfället
tyckes. Fram rycker nu en biperson, som inkräktar väl
mycket utrymme, slafvinnan Meala, som trots sina olyckor och —
af herrar librettister vållade — både andliga Qch kroppsliga
marter, alltid är tillhands att sjunga små kupletter och visor
med eller utan koloratur. Hon anropar, som man vet, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
