Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man åhör operan ju mer erkännsam blir man för hvaije friskare
källsprång i detta jolmiga sockervatten.
Sockersöt är den derpå följande stora kärleksduetten, hvars
storhet likväl sammanfaller med dess längd’ ty den är
verkligen storartad. Att Massé som vanligtvis orkestrerar sina
arbeten så vårdadt, just här i detta hufvudnummer visar en
beklaglig blunder, hjelper naturligtvis ej heller upp intrycket.
Att jemföra hufvuclmotivet med Lohengrins svanesång är att
göra det väl stor ära, men kompositören sjelf måtte utan
tvif-vel ha ansett det som något ogement präktigt, ty det är ej
långa stunder man får vara i fred derför. År det någon
lidelse i denna duett, så måtte det vara i tonsättarens
passionerade anlopp mot den stora stilen, ansträngningar, som under
styckets fortgång visa sig allt mer och nier fruktlösa.
Sentimentalitet, »loci communes», alltför korta och litet gifvande
melodibildningar, ointressant harmoni, på slutet rent af unison,
som skall verka öfverväldigande, men i stället verkar något
annat — allt sammangaddar sig med denna flackt storståtliga
duett, som står och faller med utförandet.
Detta gör ock Virginies stora sobscen, som onekligen i
och för sig är ett rutineradt och välgjordt konsertnummer for
en skicklig primadonna, som här finner ett smäktande och
languissant andante, som alltid efterföljdt af ett dansnummer,
här en ur balettmästarsynpunkt förträfflig polka, garnerad med
sedvanliga drillar och löpningar samt icke utan de cadencer,
der primadonnan sjelf kan regalera publiken med sina
grannlåter i den. kolorerade stilen. Det är här fröken Vendela
Andersson eller fröken Mathilda Grabow, som remplacerar
hjel-tinnan, ty Bernardin de S:t Pierres Virginie — ja knappast
herrar Barbiers & Carrés kopia — är det platt omöjligt att
tänka sig i denna på goda strupband och goda — applåder
uppenbart kalkylerade scen.
Meala, som samvetsgrannt sjunger en liten visa i hvar akt,
har sin vackraste bit i den %tredje med dess smekande ton och,
välberäknade filigramsverk. Men dermed har ock det
musikaliska intresset fått allt som bestås. Pauls långa brefscen ar
— liksom Virginies italienska rullader — helt simpelt ett vir
tuosnummer, föranledt af den f. d. utmärkte Capoul och
be-räknadt för honom. Samma persons underbara vision gör
mera heder åt teatermaskinisten än kompositören. Effekter,
som sökas /?> tvärt, infinna sig aldrig, som man vet. För
vår del äro vi ingen beundrare af »skalrörelser» såsom ullryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
