Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och — hetta, hvilken senare med den tidens primitiva
ven-tilationsapparater gjorde mer än tillräcklig nytta att skänka
äfven åt salongen äkta romersk lokalfärg hvad på atmosferen
ankom. Man njöt och svettades och svettades och njöt —
det sista dock ej så allmänt som det första. Motståndet mot
den »Wagnerska galenskapen» var då ännu ganska starkt, och
ehuru »Rienzi» som man vet är så litet Wagnersk som möj
ligt för att vara af Wagner, drogo dock flera tidningar i här
nad deremot, i téten för dem professor Wilhelm Bauck,
hvilken — för öfrigt utmärkt — konstdomare redan af »Rienzi»
försattes i mindre godt lynne för att sedan 1874 vid
bedömandet af »Lohengrin» nära nog råka i fullt raseri.
Då Wagner skulle introduceras i Sverige, var det emel
lertid ganska klokt att sondera terrängen med »Rienzi», der de
Wagnerska egendomligheterna ännu äro alldeles insvepta i en
yfvig paradskrud, arrangerad å la Meyerbeer, men föröfrigt
med anklang från alla möjliga håll — ja till och med — de
ultra Wagnerister till obotlig förargelse! — från — Italien,
de föraktade och försmädade »konstvandalerne» Rossinis, Bellinis,
Donizettis och Verdis sköna fosterjord.
»Rienzi» är sålunda en Wagnersk variation af de stora
Meyerbeerska och Halévyska hjelteoperorna, ett i hufvudstk
eklektiskt verk, men som sådant sammanskrifvet med kraftig
penna, som älskar att teckna i stora drag och i starka färger.
Man finner ej här den enhet i stil, som trots allt hvad man
kan ha att invända skänker poetisk illusion åt mästarens trenne
bästa operor »Lohengrin», »Tannhäuser» och — ehuru i min
dre grad — »Flygande holländaren», men man finner ett om
vexlande panorama af praktfulla tonmålningar med det ston
och lysande till hufvudändamål. Någon gång kan det ej nekas
att denna grandiositet öfvergår till ytligt braskande, att de i
allmänhet verkligt patetiska recitativen urarta till kärnlös
upp-styltning, och att i körer och ensemblenummer de harmoniska
och orkestrala tonfärgerna bredts på i så slösande omfattning
att intrycket hotar blifva mer skrikande och pråligt än djupt
och gripande. Men detta är ju ett fel som ofta nog vidlåder
den s. k. stora operan. »Rienzi» står sig i detta fall icke illa
vid en jemförelse med t. ex. Halévys operor, åtminstone »U
juif errant», »La tempéte», »La magicienne» och kanske änflere.
Efter dessa korta antydningar om »Rienzi»-musikens all
männa karaktär öfvergå vi till ett kortfattadt skärskådande af
utförandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
