Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Svensk poesi, utkommen till julen 1885, anmäld af H. A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grader. Många äro kallade, men få äro utvalde, det fir en
sentens som kanske oftare kan tillämpas på gud Apollos barn än
på någon annans. Det är så rysligt lätt att vilja skrifva vers,
men det yr så rasande svårt att kunna göra det. Af de erkändt
största namnen här hemma, af de korade heroerna på poesiens
arena möter oss väl bland de uppräknade ingen. Men af dem
som redan hunnit få sin plats sig anvisad i ledet dem närmast
ha vi en, och bland den stora skaran som på vägen till det
målet eller kanske ännu längre redan kämpat sig dit fram, om än
hans tid der hittills varit kort, ha vi också en.
Den gamle kämpens namn behöfva vi väl knapt säga, det
Är Gunnar Wennerberg.
Det är två strängar som alltid klingat starkast från hans
lyra, fosterlandskärlekens och ungdomsglä^jeus. När han låtit dem
ljuda i både ord och toner, då har han vikit för ingen, och hans
egen hänförelse har gripit de tusenden som lyssnat till honom.
Här få vi nu blott orden. Afklädda musikens drägt förlora de
väl något af sin makt, men de ha likväl tillräckligt qvar af den
skönhet konstnären gifvit dem för att tjusa äfven då och mer
än nog af det mäktiga manande allvar mannen lagt in i dem
för att gripa och uppfostra eller af ynglingens ljusa lefnadsmod
för att hos den som förstår dem drifva sorgens och ledsnadens
skuggor på fiykten.
Dikter sådana som »Bästa vapnet», »Hvems är skulden»
och den nästan himlastormande bönen: »Fredens välsignelser» kan
i dessa dådlöshetens tider fosterlandet ej få för många af, lika
litet som det skulle skada om ännu en af förtidig lifsleda gripen
ungdom med lika friskt mod som Wennerberg på sin tid kunde
lära sig att ur glä^jesvällande tyerta uppstämma hans af
lefnads-lust sprittande juvenalsånger; dessa ständigt unga utläggningar af
den gamla sången »Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus».
Vore allt i Wennerbergs dikter af samma halt som detta
och andra bandets gluntar, då stode han förvisso bland våra
allra främste. Men nu är det tyvärr ej så. Jämte det goda
som dessa dikter ega af hans ungdomstids lynnesart, har han
äfven bland dem bevarat sådana som ge uttry.ck för mindre goda
sidor, öfverdrifter deri, dikter der fosterlandskärleken slagit öfver
i 40-talets braskande såsom »Frihetshymn» och »Den svenske
soldaten» och lagt till andra, der ynglingens frihetsglöd snarare
dämpats af den höge embetsmannens motvilja mot alla en ny
tids kraf än mannens besinningsfulla mognad, sådana som en del
af cykeln »Minnen från drömmarnes verld». Äfvén har i sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
