Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Svensk poesi, utkommen till julen 1885, anmäld af H. A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort klokast i att blott sjunga inom vänkretsens sfer. Jag tror
dock, att fränser man den formela bristen ocb tänker blott på
den poetiska tonen i bans dikter, sä skall man finna, att det
är ett varmt om ock ej rikt skaldel^jerta som slär bakom den
mindre regelrätta ytao, och att man, när man hör honom enkelt,
utan all pretention, kan ha nöje af att göra det. Den grundton
som svagt klingar fram i hans dikt är den samma som vi
fulltonig och stark hörde ljuda i Melins, kärleken till vftr härliga
svenska natur. Oscar Guldbrand är mindre lyriker. Han är en
ringa man i ledet i den diktarskola till hvilken förut här hemma
v. Braun och Wadman sälla sig och som i Frankrike n&tt sin
högsta fulländning i Berapger. Den skola som än med sina
skämtsamma visor spridt glädje i vida lager än med ett hvasst
hugg eller en munter refräng skakat de ’skrankor som resa sig
mot utvecklingen vida mäktigare än hundra storgråtare med de
mest forsande tärefloder. Den skola som tillika i enkla och hurtiga
strofer sjunger ut de känslor som röra sig hos en tids för det
allmänna intresserade djupa samhällslager. Den har med herrar
Tavaststjeraas och Hanssons riktning blicken för felen i det
bestående gemensamt. Den kan till och med vara oresonlig nog
ibland, men den kommer med sunda tankar ofta också, och den
har framför allt i grund och botten lefnadslust, hopp och mod
q var. Det är den sunda, kraftiga underklassens män, som man
der hör söga: »så vilja vi ha det, icke så», men det är inga
blaserade öfverklassherrar i lugg och glacéhandskar, som till dem
gråtande snyfta: »stackare oss, att ni ha det så svårt». Jacques
saknar alldeles det koketterande, osunda drag som karaktäriserar
dessa herrar både i innehåll och form, och han besitter deijemte
en humor som de aldrig skola nå.
Han höjer sig stundom till att inom folkdiktningen och i
lätta, skämtsamma toner bli en stridsman för samma ideer som
inom den allvarliga konstpoesien våldsamt sjuda och jäsa bos
Strindberg och som klarnade och sofrade funnit sitt ädlaste,
högsta och bästa uttryck i Snoilsky, kämpen för framtidens
demokratiska men dock fosterlandsälskande, frihetskära men ej
rasvilla, enkla men dock formrena poesi, den som i realismens
naturenliga, sunda kropp bär ett för idealet varmt klappande
bjerta, den hvilken är sådan som vi önska och hoppas att vår
skaldekonst en gång i sin helhet skall varda, då den nog ock skall
ha tillkämpat sig både läsare och köpare i prosans egen tid, Yore
det så ock på prosans egen, då för poesien brutna mark.
H, A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
