Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Vår katolskt-romantiske skald. Några synpunkter rörande herr C. D. af Wirsén, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tydligast framstår dock hans englarenhet och
kristendom i teckningar af kärleken, d. v. s. i det erotiska. Här,
om någonstädes, är han helgon alltigenom. I poemet »Hvad
du liknar» blir hemmet ett kapell, »ett hvitt bo för
helgonfrid», tankarne, som gå bort till den älskade, foglar, som
bygt bo på kapellets tak, och hennes stämma kapellets
orgel. I »ögonkast» blir hennes öga »stjeman på fastet»,
och kommer hon, som i »Böcker och Kärlek», och lägger
sina armar kring hans hals, der han sitter, läsande i gamla
luntor, skall, när hon är borta, »den gamla boken stråla
helgonfromt», och på sidan, der han stördes, »ett
englahuf-vud vinkande skall stå». Om den älskade får bli mor, är
det modershopp, han skänker henne, en himmelsk profetia
att hon snart skall stå »vid Kristi kors», sänkt i böner1.
Hans erotik är så okropslig, hans kärlek så ren och
ofcinlig, att han, i »Pagens visa», låter den unge pagen icke
begära af herskarinnan annat än
»ett »tack» från ögon klara,
ett lätt »god morgon» bara.»
När de älskande träffas, efter många år af skilsmessa,
är det »själarna, som tala», och »när en älsklings kyss
förseglar munnen för hvart yttre ljud», springa »inre
klostergårdars reglar» upp, medan »en snöhvit engels hand» öser
ur »sällhetens fullhorn *2». De båda ungas kärlek är
»liksom silfverlampans skär», och då de mötas, sjunger
älskaren en salmartad lofsång.
Men älskaren blir gammal. Han sitter vid
trädgårdsmuren, tömmer sitt glas och drömmer om henne — men
endast »himmelska» drömmar. När var platsen för deras
första kärleksmöte. Han erinrar sig rörd, hur hvarje lägre
känsla »förklingade» vid detta ljufva rendez vouz, hur
begäret tog liljans skrud, hur det susade som af englavingar,
1 » Modershopp a Tystnad».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
