Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adam har ej skrifvit nâgot sä fint spirituélt, snarare MaillarL
Här finnes ock operans bästa melodi, den präktiga gavotten,
alldeles ypperligt behandlad och slutande i duett med Thérèse
pâ ett omedelbart intagande sätt Romansen »Nu stoltliet
flammar i mitt bröst » hör också till den aktade mästarens
lyckligaste tankar, ehuruväl dess verkan något försvagas genom
de måttlöst långa riturnellerna. Från sin erkändt starkaste
sida visar sig komponisten-i dansscenerna; dessa melodier
ha verkligt vild natur, djerfhet och glöd, mästerligt
manövrerade för öfrigt och af en rhytm så ypperligt dansant, som
man endast finner i Aubers och Meyerbeers operor, desse
store »dansmästare». Att Zephyrine midt i all denna
glädje-brusande furia uppstämmer en gammal, säflig och
sentimental guitarr-romans har man med allt skäl klandrat som
oklokt. En praktisk musiker skulle här utan tvifvel flikat
in en »air de primadonna», ett koloraturnummer alla
bokro, taranteUa, maxurka — och då hade kompositören gerna
kunnat stryka den långa koncertrullad, Zephyrine
oförmo-dadt ger till bästa just i slutet af ett stort ensemblenummer,
dervid de öfriga sångartisterna och orkestermedlemmarae fa
sig en god stunds hvila före slutackordet Sextetten i denna
akt är likväl ett högeligen värdefullt nummer, och om mao
under dess lopp gang på gång erinrar sig Meyerbeer, så
må det erkännas, att det är denna kompositörs bästa sidor,
man dervid tänker på. Badutos serenad, som inleder
finalen, är i likhet med flera andra nummer ett skäligen ojemnt
musik-stycke, som först mot slutet får någon större charme,
trots det utstuderadt pikanta ackompagnementet, som tillika
har nagot verkligt originelt i sig, med de drömmande,
bi-zarrt nyckfulla harposlagen och violinernas till slut
inträdande passionerade hviskningar.
Efter andra akten med dess ganska stämningsrika slut
— orkesterserenad med den inslumrande Zephyrines korta*
sömndränkta utrop — finnes ej mycken anmärkningsvärd
musik qvar. Arian är vanlig och jägarscenen barock, ehnro
rvtmiserad på ett ganska finurligt sätt och harmoniserad ej
utan elegans. Att den är alldeles för lång är förut i
dagbladen påpekadt. En kritiker har ock mycket riktigt
förordat en melodrams anbringande i sista duetten med dess
zigenarmotiv à la Carmen. Som det nu sjunges och trot«
Badutos goda artikulation gar den for pjesens upplösning
vigtiga bekännelsen delvis forlorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
