Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Understödd af ett magnifikt instrument, utmejslar fru
Neruda sin ton till fylligheten af en sonor menniskostämma,
rill klarheten af en glänsande kristall. Den ljufliga sangen
i denna ton störes deijemte aldrig (åtminstone högst, högst
sällan) af denna omusikaliska raspning, som i synnerhet
störde hos Sauret, hur förträfflig denne i öfrigt än var.
Detta har Wilma Neruda gemensamt med Pablo de Sarasate,
hvilken eger en ännu mer sensuelt bestickande ton men
ingalunda den okonstlade milda värme, som är den förras stora
hemlighet. Af manliga violinister kommer måhända Eugène
Ysaye henne närmast deri, utan att doek kunna frambringa
en sådan egendomligt fint poetisk verkan som fru N. med
sin delieiösa »Berceuse slave», en af perlorna i hennes rika
juyelkrans, på violinen framandad med en nästan ödmjuk
innerlighet, en smältande vek ljufhet, en musikalisk
omedelbarhet, som bar det borna geniets sköldemärke.
Man har sagt, att fru N. icke besitter den lätta
obesvärade teknik, som den belgiska skolans koryféer, hennes
passageverk är mera tungt, säger man. Men man glömmer
dervid, att hon också är mera ärlig än dessa ofta
nonchalanta stråkhoppare, och att hennes teknik med all sin
»tyngd» likväl förmår ge liffulla och humoristiska intryck
af långt kraftigare natur än desse nervöst öfverretade herrar.
Det är något friskt och sundt hos Wilma Neruda* såväl
då hon talar det stränga allvarets högstämda språk hos
Beethoven och Bach, som då hon leker med i skämtets
mest yrande hvirflar i kompositioner af yngre datum. Och
denna friskhet är synnerligen att sätta värde på i vår tid,
då »la grande nevrose» dessvärre gör alltför stora
härjningar inom alla möjliga konstgrenar.
Af gamla bravurnummer, som fru N. här spelat, då
hon var ung flicka i tiden, var »Lyktgubbarnes dans» ett
kärt återseende. Man ihågkom den unga graciösa
violin-elfvans (den tidens Tua i förbättrad upplaga) roliga
föredrag af detta kostliga nummer, der man tycker sig se roliga
små lyktgubbar som blänkande stjernblixtar hoppa upp och
ned, jagande hvarandra i tokstollig ifver, komma trattande
den ena efter den andra, den ena på den andra, en liten
kullerbytta här, en liten kullerbytta der, upp och ned, ned
och upp hela tiden, oafbrutet, oafbrutet — allt i den stilla,
svarta natten. Om ock den nuvarande Neruda ej trollade
fram detta skämt med fullt samma sprittande verve och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
