Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Anders Fryxell och hans Berättelser ur svenska historien, af professorn vid Helsingfors universitet E. G. Palmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fulla sällskaps »utvattnade trånad samt urblekta
morgon-och aftonrodnader»; efter några år kände han äckel vid
diktarskaran, »liksom en som ätit upp ett halft lispund
konfekt». Ett slags protest emot den i literaturen rådande
gråtmilda tonen var lians sångspel Vermlandsfiickan, af
hvilken ännu den vackra sången »Ack! Wermeland, du sköna»,
o. 8. v. är allmänt känd. Men poetisk produktion var dock
icke Fryxells sak, ehuru han såsom ung enligt egen bekännelse
ödt mycken tid derpå. Klart inseende sin oförmåga i detta
af-seende, lemnade han från sitt 25:te år diktandet derhän. De
iakttagelser, hvilka han såsom ung gjort med afseende å sin
samtids liteiära sträfvanden, blefvo tills vidare inneslutna
inom hans eget bröst, till dess de mognade i arbetet »Bidrag
till Sveriges litteraturhistoria».
En djup klyfta mellan Fryxell och hans jemnåriga
uppkom genom en annan omständighet Bellman6 sånger voro
i Upsala föremål för allmän beundran, och fosforisterne
angåfvo tonen. Bellmans dyrkan var härvidlag ofta af samma
art som korporal Mollbergs och Movitz* lefnadssätt:
enligt många studenters mening var det ett bevis på
manlighet och en hvardaglig hjeltebragd att dricka hvarandra
till ur branvinskaggen. Just emot sådana råa seder var det
som Franzén varnade, då han sjöng om »den Bacchus som var
Febi bror, men icke han på tunnan.»
Fryxell för sin del var en glad och yster yngling såsom
fa; »kusin glädjen» kallades han i slägtingarnes lag och vid
fester tömde äfven han sitt glas, dock för att glädjas, ej
för att dricka. Men just derför hade han vämjelse vid detta
öfverdådiga lif, ehuru detsamma klädt sig uti qvickhetens och
på 6ätt och vis äfven fosterländskhetens drägt Han dolde
ej sina känslor och fick genast erfara, att ungdomen, som
är iardig att fordra för sig sjelf nästan obegränsad frihet,
kan vara tyrann med besked mot andra. Det var ej långt
från att han blifvit utstött ur Vermlands nation, emedan
han vågat säga att kamraterne »uppförde sig såsom svin».
Han fick en nattlig kattserenad och andra bevis på ovilja
och fick ej komma till kamraternes lag, då öfrige
verm-ländingar, som under ferietiden qvarstannat i Upsala, firade
julen tillsammans. Delvis nedslog detta den ensamblifhes
sinne, delvis stålsatte det honom till kamp mot den
riktning, hvilken syntes honom förebåda hans folks fall. En
orubblig grundsten var då lagd till den stränga dom öfver
■j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
