Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Om den falska patriotismen, med anledning af den i Holland bildade föreningen Pax humanitate, af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken turken, fbr oss i en äldre tid vår stamfbrvandt dansken,
i en senare ryssen. Nation alfienden har blifvit en buse, med
hvilken man skrämmer olydiga barn. »Akta dig, ryssen kommer!»
är ett sådant lystringsord, som ännu icke är alldeles bortglömdt.
Vid det fbrsta nordiska fredsmötet, som hölls i Göteborg
fbrlidet år, yttrade en af deltagarne, en dansk lärare, att han på
sin tid i skolan fått lära, att det alltid varit svenskarne, som
haft skulden till de många och långvariga krigen mellan
Danmark och Sverige, men att när krigslågan en gång uppflammat,
hade danskarnes tapperhet och klokhet städse afgått med segern.
Sedermera, då han sjelf egnat sig åt lärarekallet och fbr att vidga
sina vyer ville studera undervisningsväsendet äfven i andra land
än sitt eget, samt derför började taga reda på de svenska
skolorna och de i dem begagnade läroböcker — då fann han att
historien om stridigheterna mellan de nordiska rikena der
fram-stäldes på liknande sätt, men i omvänd riktning, så att skulden
till dessa stridigheter alltid blef danskarnes, men svenskarne, när
de en gång genom danskarnes illvilja och trolöshet tvungits att
gripa till vapen, alltid gjort sin krigiska öfverlägsenhet gällande.
Härigenom hade han kommit till insigt om, att det icke hängde
riktigt ihop med någondera af dessa framställningar, att fastmera
skulden till stridigheterna varit lika väl på den ena sidan som
på den andra, och att de nordiska folken, Danmark-Norges och
Sveriges, genom detta ständiga split mest skadat sig sjelfva. Denna
insigt har i våra dagar allt mera gjort sig gällande hos de
nordiska folken. De ha allt mera kommit till medvetande af, att
de endast genom att låta de gamla fbrdomarne och de gamla
skrankorna falla, att de endast genom att sluta sig fast tillsamman
kunna fylla sin kulturuppgift. Men ännu alltjemt utgöra de gamla,
på skolbänken mottagna intrycken det svåraste hindret fbr en
sund utveckling i denna riktning. Den fbrdomsfulla och
bornerade patriotism, som från barndomen insupits — i synnerhet
hos öfverklassen, som får mest till lifs deraf — uppreser sig
ännu alltid mot hvaije yrkande på likgtällighet mellan Sverige
och Norge, mot hvaije närmande till stamfbrvandterna på andra
sidan Sundet. Den svensk-svenska patriotismens dårskaper kunna
måhända endast då rättvist bedömas, när man betraktar
anhän-garne af denna riktning såsom stora skolgossar, hvilka ännu lefva
på minnena från den tid, då de uppbyggdes af att ideligen lära
och inpregla hös sig, huru svenskarne gåfvo danskar och
»norrbaggar» stryk.
Med orätt se våra dagars högvise »realpolitiker» ringaktande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
