Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Literaturkåserier, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förekomma i maximerna. En samhällsförbättrare, Unga hjortar,
Sista sömnen, De välvillige — läs dem, och säg sedan, om
slutkapitlet är nödvändigt. Allt detta ger åt boken något
abstrakt och liflöst. Förf. har ej lyckats att ge kropp åt sina
funderingar, och hans tröstlösa filosofi skulle verka ganska
af-kylande, om icke en del berättelser talade om hans
mennisko-kärlek, hans ömhet för de små, hans sympati för de vanlottade.
»Mördad» är historien om en tiggare, som kommer till
staden, häktas af polisbetjenterna för sitt misstänkta yttre,
undersöks och jagas bort, då intet misstänkt anträffas, och
morgonen derefter ligger ihjälfrusen på landsvägen. »Bisampelsens
morgonpromenad» handlar om den rike mannen, som tidigt en
morgonstund, då han icke längre kan sofva, stiger upp, drar
på sig pelsen och går ut på en promenad. Det lif, han möter,
arbetets hårda lif, som redan är i full fart vid kajerna och på
torget, väcker hans intresse och uppjagar reflektioner, hvilka
visa, att förf. har medkänsla med de arbetande, som bära
dagens tunga, men, det oaktadt, ofta äro lyckligare än han i sin
bisampels.
Ypperst af hela samlingen’ är en skizz, som bär
öfver-skriften: »Tjuguöres cigarrer». En dag i vårbrytningen går en
vän till förf., i sällskap med sin hustru, ut att se på
våren. I det svällande och friska lif, som naturen erbjuder, se
de en liten trasig unge, en pojke, tärd och blek; fadern är
död, modern sjuk i lungsot, och det enda, man har att lefva
på, mor och sex syskon, är store brors förtjenst, de tjugu
kronor i månaden, som hans arbete inbringar. »Jag såg på
min hustru och hon såg på mig», fortsätter berättaren; »vi
hade båda blifvit illa till mods öfver denna fattigdom, som,
representerad af ett skyggt och utmärgladt, men likväl intet
fordrande barn, kom oss till mötes på denna vackra vårdag.
Och när gossen slutat sin berättelse och jag tyst betraktade
hans eländiga kläder och hans magra ansigte med den slöa
blicken, erfor jag en känsla af att stå i en skuld, som jag
tyckte mig aldrig kunna betala. Och icke blott denne lille var
min fordringsägare. För min blick reste sig massor af
myllrande menniskor, söm släpat och slitit och svultit och tynat
och ändå ingenting förvärfvat, medan jag, som uträttat så litet,
lefde i största välmåga.»
Dessa enkla små studier äro bokens perlor. Så omogna
de än äro, de, som sina kamrater, vittna de dock om, att
förf. har allvar med de taflor, han skänker oss. Och detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
