Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Ur grefve Erik Sparres lefnadssaga. Strödda bidrag till en riksdags- och kulturbild, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
asklagers, som en gång begrof Herkulaneum och Pompeji.
Och hos en nation, på det hela så stel och föga retoriskt
anlagd och utbildad som vår, är något sådant icke ur vägen
att befara. De stereotypa frasernas och vändningarnas
herravälde är alldeles för dominerande i våra offentliga
förhandlingar. Sparre, som icke synnerligen generade sig ens på
riddarhuset eller i Första kammaren, slog sig nog ännu
lösare i Andra kamtparen och bragte med sig till dess
diskussioner ett ordförråd’ hvilket oaktadt den burleska
simpelhet, som ofta präglade detsamma, det ändå var en viss
piff i och som satte omväxling i den seriösa diskussionen.
Och detta, ändock han icke kan fritagas från beskyllningen
att repetera sig sjelf och göra sig skyldig till samma
ordrikedom och pratsjuka, som bruka vidlåda hans speciella
»vänner», gamla tidningsskrifvare. En ny bekräftelse på
ordstäfvet »les extremes se touchent».
Han blef ju af allmänna meningen ansedd som Andra
kammarens rolighetsminister. Efter en af de Jiederlige
landtmännen till honom ofta gjord erinran skulle han
kanske rättare bort kallas kammarens djurgårdskasper. Den
Voltaire-Söndagsnisseska sentensen, som vill gå med på
alt utom hvad som är tråkigt, var uppenbarligen en af
Sparres förnämsta retoriska maximer. Hvem skall nu taga
upp hans fallna mantel och föra kammarens runor så väl
med den äran? Månne lektor Waldenström? Orden skräder
han åtminstone ej.
Sparreslägten är af urgammal börd, och det måtte ha
flutit något af gammalt äkta nordiskt, obändigt vikingablod
i Erik Sparres ådror. Icke visade han mycket spår af den
degeneration, som brukar vara nemesis för gamla
adelsfamiljer. Vikingablodet var naturligtvis moderniseradt, det
dref honom ut på resor i främmande. länder och till
barda-lekar, som i följd af förändrade förhållanden endast kunde
ha ordutbytet och grälet gemensamt med de gamlas.
Vi-kingarne läto de främmande folken betala sina resekostnader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
