Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Kärlek per telefon, af Mark Twain, öfvers. af J—y R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I en elegant och beqväm liten salong tog Alonzo
Fitz-Clarence sin siesta, iklädd en förtjusande blå nattrock, med
garnering af karmosinröd satin. Framför honom syntes
qvarlefvorna af en frukost. Tailrikarne och assietterna af
finasté porslin harmonierade ypperligt med rummets
möblering. Brasan sprakade klar och munter i kaminen.
En ännu häftigare vindstöt skakade fönsterrutorna, som
stormilarne piskade med ett vått ljud, om man så kan
uttrycka sig. Den vackre unge mannen mumlade: »Det är
kategoriskt omöjligt att sticka näsan utom dörren i dag.
Man måste resignera. Men huru fä sällakap? Låt mig se:
jag har min mor och tant Susannah, en förträfflig menniska,
som jag kunde språka med i telefonen; men det förströr
mig inte nog.» Han kastade en blick på sin vackra franska •
pendyl: »Denna pendyl går illa, denna pendyl vet nästan
aldrig hvad tiden är. Alfred! (Intet svar). Alfred är nog
en ypperlig betjent, men nästan lika litet påpasslig i sin
tjenst som pendylen.» Alonzo tryqkte på knappen till en
elektrisk ringledning, väntade ett ögonblick, tryckte ånyo
på knappen och väntade ännu några ögonblick: »Nå,
batteriet är visst i olag... Jag måste emellertid till hvad pris
som helst veta tiden!» Han narmade sig ett språkrör i
väggen, hvisslade och ropade »Mamma» i två omgångar.
Utan verkan! »Säkerligen är det något här som inte längre
gör tjenst Jag kan inte fa någon att röra sig ur fläcken
härnere, det är tydligt» Sedan satte han sig vid en pulpet
af rosenträ och talade i telefonen: »Tant Susannah!»
En låg och behaglig röst svarade:
— Är det du, min nevö?
— Ja. Jag är alldeles för lat och har det allt för
be-qvämt för att gå ned till min mor. Du ser mig i en grym
förlägenhet och ingen för att komma mig till hjelp.
— O himmel! hvad säger du? hvad står på?
— Något rysligt allvarsamt, försäkrar jag dig.
— Oh! håll mig inte så på sträckbänk, kära du i Hvad
är det då?
— Jag skulle vilja veta precis hvad klockan är.
— Afskyvärda odåga! Hvilken förskräckelse du utsatte
mig för! Är det allt?
— Allt, på min ära! Sansa dig; säg mig tiden och
mottag min välsignelse!
— Klockan är här fem minuter öfver nio. Men for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
