Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - August Strindbergs »Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med hans literära produktion, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kanske är det hans subjektivism, som låtit hoDom
misslyckas, då han pröfvade sina krafter såsom Svenska
folkets häfdatecknare. Oomtvistligt är, att den ej duger for
historieskrifvaren, att denne framför allt måste se klart för
att kunna döma, måste frigöra sig från åskådningar, som
vilseleda omdömet eller injaga det på områden, der
stamningen är förherskande. Och hur kunna begära en så
objektiv granskning! Kräfva det af Strindberg, som nu, i
»Jäsningstiden», följdriktigt kommit dit, att han undrar, om ej
sjelfbiografien, »det enda ämne en förf. kan någorlunda
be-herska», möjligen kommer att afsluta den litteratur, »den
öfvergångsform», som nu går under benämningen realism
och naturalism!
Sjelf har han förverkligat denna egendomliga fundering.
»Tjensteqvinnans son» är den titel, han använder — titeln
på en sjelfbiografi, som hittills kanske står ensam. Så
uppriktig är den och så hänsynslöst framställs den. Uppriktig,
ty den visar oss hvaije sida af sitt föremål; den döljer icke
en skrymsla, den skyler icke en linie. Hänsynslös, ty den
använder inga andra färger, än sanningens; den fula, elaka
verkligheten i sin råaste nakenhet
Och ingenting göres för att försköna denna verklighet
Med skoningslös band drager förf. den i dagsljuset Han
blottar tankar och känslor, han berättar oss sina handlingar,
och hur dumma eller eländiga eller låga de än äro, hor
nedsättande för honom sjelf, hur dåliga eller löjeväckande,
skyr. han icke ordet, när det gäller att tala sanningen. Han
säger om det inträdestal, han höll i förbundet »Runa»: »Det
hela var en blandning af blygsamhet och oförskämdhet
betecknande för mannen». Han uttrycker sig om sig sjelf
vid elevernas afskedskollation: »Han höll eu skål på vers
för att göra sin sortie så litet fiaskoartad som möjligt
Blef full som vanligt, har sig dumt åt och försvann från den
skådebanan.» Han berättar om sin Zerrissens-tid, att 9han
var full nästan h varannan q väll», och han undviker icke en
skugga, icke något, som kan uppenbara, bur han verkligen
betedde sig, hur han verkligen lefde lifvet under sin
jis-ningsperiod.
Dock synes motivet, som drifvit honom till haos
uppriktighet, icke fullt tillfredsställande. Dertill fordras, anser
han, att »förf. är fullt medveten om sin viljas ofrihet och
sålunda icke känner sig brydd för att vara ¿uppriktig, hvtt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
